Jag läste en definition av att leva ett enklare liv, eller egentligen att ha ett slow home, som jag tycker ger en så fin bild av vad jag försöker åstadkomma i mitt eget hem.
* Röra är bortsorterat och bortforslat
* Det är organiserat (på jobbet idag fick jag höra att jag är en "organisationsdrottning" :)) japp, jag gillar att ha det organiserat omkring mig!)
* Det är dekorerat på ett medvetet sätt med saker som jag tycker om och som symboliserar positiva saker för mig
* Det är fyllt med goda minnen
* Det är ljust och luftigt, inrett på ett sätt som ger chi möjlighet att på ett mjukt sätt kunna röra sig runt i hemmet
* Det är enkelt dvs det är fyllt med naturmaterial och i färger som inte skriker åt mig, utan som är behagligt att vistas i
* Det är enkelt på det sättet att det finns det jag behöver, men inget överflöd
* Det har kontakt med naturen utanför, både genom fönster och genom att ha tillgång till en trädgård och den mer vilda naturen nära inpå
* Det är beläget så att jag har människor omkring mig som jag gärna umgås med, pratar med, delar saker med, på engelskan kallar de det för community. Att känna sig delaktig och ha sammanhållning. Det kan vara i en mindre ort, i en by eller i det området där man bor.
* Det är miljövänligt, hälsosamt och med ett ekologiskt tänk
* Det är en plats för mig att samla kraft och energi, koppla av och samtidigt umgås med nära och kära
Så sant. Igår fyllde jag år och samtidigt var det Fars Dag. Jag tycker om tanken med att uppmärksamma sin far, eller sin mor på Mors Dag, men jag tycker inte om allt det kommersiella runt omkring. Min dotter gav sin pappa en bukett av blommor som han gillar, liljor som doftar gott hemma.
Jag är glad att jag inte får massa prylar när jag fyller år (ingen vågar väl köpa något till mig längre ;)) för jag har det mesta jag behöver, och vill ha. Visst finns det några saker som står på min "önskelista" - en jacka att ha till stallet och som jag kan rida i vintertid (som inte är vit som min nuvarande och som går ner över rumpan), en ny soffa då den gamla håller på att gå sönder - men det är nog allt jag kan komma på som är materiella saker. Sen funkar alltid presentkort på spa med massage, bio- eller teaterbiljetter ;) då jag gillar sådana saker. Upplevelser ger så mycket mervärde än vad saker gör!
Min dotter bakade en gudomligt god citronmarängpaj som vi åt istället för födelsedagstårta, och att hon ägnade flera timmar åt att stå i köket och fixa gjorde mig gladare än något hon hade köpt i en affär (även om jag fick present också)
Åh, vad roligt. När jag klickade mig in på en annan favoritblogg i USA hade hon just skrivit ett inlägg om det svenska begreppet lagom och att det är ett av hennes favoritkoncept ;)
Är vi svenskar fortfarande lagom, eller har vi börjat ta efter den amerikanska livsstilen där more is more verkar gälla? Igår när jag var ledig satt jag och tittade på ett avsnitt av Oprah Winfrey som handlade om ekonomi, och där var det en kvinna som just blivit änka, inte hade jobbat på 12 år och som inte hade råd med sin livsstil längre. När de räknade på vad hennes hushåll med fyra barn, hus etc kostade kom de upp i över $9500 dvs ofattbara 70-75.000 kronor per månad, bara för att dra runt hushållet med det nödvändigaste!!
I’ve always been a big fan of Swedish design and culture—I love their restrained décor, their use of light and natural materials, their respect for the environment, their healthy lifestyles, their strong sense of equality. So it comes as no surprise that Sweden is also the origin of one of my favorite concepts: lagom. The word has no direct English equivalent, but is perhaps best translated as “just the right amount.”
The lovely thing about lagom is that it’s a desirable state of appropriateness, or enoughness—and has nothing to do with scarcity or deprivation. It’s both the opposite of having too much and too little, and instead a celebration of moderation.
A popular story claims that the word is a contraction of the Viking phrase “laget om,” which specified how much mead one should drink from the horn as it was passed around the table—presumably just enough, so that everyone received their fair share. It’s a wonderful example of the social and economic equality in Swedish society; the country has a remarkably egalitarian income distribution, and one of the world’s lowest levels of poverty.
So how can we incorporate a little lagom into our lives?
* Resist the “too much” of hoarding. As minimalists, we should all be doing this anyway—but even if you’ve found the “perfect” t-shirt or pair of black pants, don’t stock up on half a dozen when one or two will do.
* Resist the “too little” of extremism. Sure, the siren call of 100-item minimalism, or living out of a backpack, can be quite strong; but if it’s not appropriate for your lifestyle or family at this time, it’s not lagom.
* Embrace equality. Our planet’s population is growing, and its resources are limited. When we over-consume, we take more than our fair share—leaving less for other people, and future generations. By limiting our personal consumption (or donating some of our excess wealth or possessions) we can better ensure there’s enough to go around for others.
* Embrace enough. Whether it’s food, wine, hobbies, or material possessions, don’t overindulge. In fact, we tend to savor and appreciate things more when quantities are limited.
I’d love to hear from some of my Swedish readers regarding lagom…as well as other international readers, on whether this wonderful concept has an equivalent in your culture.
I många år har jag haft en gnagande känsla om att jag nog borde ha lite mer ambitioner, vilja eftersträva en karriär, att någon som har haft det så lätt i skolan i alla år som jag har haft borde ta till vara på den "gåvan" och satsa på att bli framgångsrik. Men det har aldrig intresserat mig, och jag har känt mig lite lat på grund av det.
Denna känsla har jag nog haft ända sedan jag gick ut grundskolan, och en kille i min klass cyklade ikapp mig på väg från skolan och sa att om jag hade ansträngt mig lite mer hade jag troligen haft de absolut bästa betygen i min klass, vilket det nu var han som hade. Men jag var nöjd med mina betyg, jag tyckte ändå att jag hade bra betyg och jag kom in på den gymnasielinje jag ville, utan problem. Men någonstans har ändå den känslan bitit sig fast, om att man borde vilja prestera, borde ha större ambitioner osv.
Sen har jag gått igenom skolan, haft olika jobb, läst vidare på universitetet en massa år och till slut hamnat där jag är nu. Och jag har aldrig mått bättre när det gäller jobb. Att gå ner till 80% och vara ledig en dag i veckan passar mig perfekt. Att kunna sitta här klockan två en vanlig onsdagseftermiddag i myskläder efter att ha tillbringat hela förmiddagen i stallet och nu slänga mig på soffan och läsa en bok är för mig så mycket mer värt. Och jag njuter i fulla drag, utan att känna mig lat, utan att känna att jag borde göra något som aldrig har lockat mig, men som blivit en norm i samhället. Jag har hittat den jag är, och Simple Living stämmer så väl med mina egna tankar, och vad jag själv vill. Egentligen vill jag jobba ännu mindre än vad jag gör idag, och mitt mål är att kunna leva ett gott liv på tre arbetsdagar i veckan :)
Det är ju dessa små saker i livet som ger mig glädje, inte att ha ett prestigefullt arbete med hög lön, status, dyra saker osv utan att ha friheten att tillbringa dagar så som jag själv vill. Med åren har även djuren fått en större och större plats i mitt liv. Jag har gått från att ha en hund, till en hund och en katt, till att nu ha sex katter varav alla tidigare har varit hemlösa katter som jag tagit hand om. Hästarna får också mer plats i mitt liv och jag vill tillbringa ännu mer tid i stallet. Även när det gäller välgörenhet har djuren en central plats och de organisationer jag stöder har alla med djurens rättigheter att göra; WSPA, WWF och Forska utan djurförsök.
På en amerikansk blogg hittade jag ett inlägg som jag verkligen gillar, så här delar jag med mig till er
Matt
Will I remember this?
Will this make a memory?
That’s my simplicity in action: a question, big and bold, that I stop, breathe and answer when I find myself at the doorstep of any decision.
A few months back, I set myself on a mission. I wanted to answer one question: “what does it mean to live well?” After hemming and hawwing a bit, coming up with fancy formulas and a dozen different ways to try and maximize my happiness, I realized the answer had been pretty simple all along.
A life well-lived is a life rich with memories. Good or bad, these experiences shape our time on this planet, and—more often than not, I’d say—bring out a small smile when all the dust has settled.
The realization surprised me. I’d been chasing happiness but ignoring a simple truth: we can’t always control what life throws at us. We can’t always control how we’ll feel, too, any day of the week. And that thought lead to the next: maybe happiness alone wasn’t the whole picture.
Maybe I need the full spectrum of emotions. Maybe I don’t have to be happy all the time. Maybe I just need to try — to put the effort in each day to grow, learn, and give back to a world that has given me so much to begin with.
In other words, maybe I just need to try to make memories with every day I get. That’s the rich life I mentioned above, and that’s the realization that has slowly come to shape how I approach my daily routine.
When I want to buy something, now, I stop and ask the question. When I want to do something—anything, big or small—I stop and ask the question. If the answer is yes, I’ll dive right in. If the answer is no, I might dive in regardless — but I’ll do so knowing that I chose to, and knowing that I’m still giving a little more care and attention to how I spend my days than ever before.
“Will I remember this?”
It’s a simple question. Why not try and ask it yourself?
You don’t have to do it every time. (No one needs to be perfect!) But try and ask yourself, next time, whether that thing you want to do/buy/enjoy will stick with you longer than the time it takes to do/buy/enjoy it — whether it even has a chance of lasting a lifetime.
Most things don’t.
That’s why I started the Make Every Day Count project. I’ve compiled a list of 100 actions (memory-makers, I like to call them) that I’m working through, and I’m trying to flesh out my memory banks as I go.
The idea terrified me. The challenge ahead nearly stopped the thought in its tracks. But I paused, breathed, and realized that no matter how this crazy goal pans out, I’ll come away with something special: a memory. Based on these early days alone, it’s one I’ll never forget.
When you look at it like that, the decision is pretty simple.
I want to live well. I want to live simply. Choosing memories might be the easiest way to do both.
Söndagar gillar jag att vara hemma hela dagen, gå runt i myskläder, pyssla hemma, göra klart sådant jag inte har hunnit med under veckan utan att ha några tider att passa. Det jag hinner det hinner jag, och det jag inte hinner med får helt enkelt vänta till en annan dag. Jag gillar att ta tid på mig med det jag gör, hinna njuta - vara mindful helt enkelt.
Idag har jag ägnat några timmar med att tvätta allt som låg i tvättkorgen plus alla lakan och handdukar. Det är en fördel med att bo i lägenhet och ha separat tvättstuga. Med tre stora tvättmaskiner (varav den ena är dubbelt så stor som en vanlig), torktumlare och ett stort torkrum tar det inte mer än ett par timmar att bli klar. Mangeln är också ett plus för det är mycket skönare att ligga på manglade lakan :)
Åh, vilken skön känsla när tvättkorgen är helt tom när man börjar en ny vecka, och dottern kommer hit från sin pappa. Idag ska jag även ägna mig lite åt att sköta den privata bokföringen, föra in veckans kvitton i kassaboken och göra en sammanställning av oktober månad.
Bara för att man är själv hemma ska man inte slarva med matlagningen. Nu ska jag laga en god räk- och chilipasta och så avsluta med lite ostkaka som efterrätt. På helgerna brukar jag göra efterrätt till maten. Jag vill att det ska vara skillnad på vardag och helg på flera olika sätt,ägna mer tid åt matlagning på helgerna, låta måltiden få ta lite längre tid, gå i mjuka, sköna hemmakläder, inte sminka mig, ta dagen som den kommer utan att boka in för mycket saker. Det är helg för mig!
Ja, den frågan har jag fått. Hur har jag råd med att rida, både på lektion och någon privatlektion ibland, jag som är ensamstående förälder och inte jobbar heltid????
Jo, svaret är - för att jag har slutat shoppa!!!
Jag har slutat köpa kläder till mig, mer än när något är nödvändigt. Jag står i affären och tittar på något jag gillar, tex en kavaj jag funderade på att köpa häromdagen och så frågar jag mig själv "Blir jag lycklig av att köpa denna? Påverkar den min lycka på ett positivt sätt?" och svaret är nej!! Jag gillar att vara fin, men det innebär inte att jag måste ha så mycket kläder, eller att det behöver vara nya saker hela tiden. Jag har en garderob som jag gillar idag och det räcker för mig.
Däremot gör ridningen mig lyckligare, så jag lägger hellre mina pengar på det, och med något som jag tycker är så roligt vill jag gärna utvecklas så då gör privatlektionerna skillnad.
Att fråga sig själv hur mycket olika saker ger i form av glädje, lycka, tillfredsställelse ger en bra indikatione vad som är värt att lägga pengar på. Forskning har visat att det ofta är upplevelser av olika slag. En positiv upplevelse kan man leva på länge, både njuta av när man är mitt upp i den och sen minnas den med glädje. Den positiva känslan sitter i länge. Hur är det egentligen med att köpa ett nytt klädesplagg eller något nytt till hemmet? Hur länge sitter den glädjen i?
Igår blev jag flera gånger om påmind om att beslutet jag tog om att gå ner i arbetstid för att få mer tid till sådant som är viktigt för mig var det rätta beslutet, trots ganska många tusenlappar mindre i plånboken.
Det jag gjorde igår fyllde flera behov, som även lyckoforskningen har visat, är något som ger oss livskvalitet
* Kontakt med djur - igår började dagen med ridningen, som alltid på onsdagar, och jag hade en häst jag inte haft förut och var jättenöjd då vi emellanåt hade en riktigt bra lektion.
* Kontakt med andra människor - som vanligt efter avslutat ridpass samlades vi ett gäng i klubbhuset och fikade en timme, och pratade om allt möjligt, inte bara ridning och hästar :)
* God mat - åh, vilken god lunch jag åt igår, och jag tog mig tid att njuta av smakerna, då jag inte hade någon tid att passa. När jag kom till restaurangen sa hon som visade mig till bordet att det kändes lite sorgligt att duka för en person, men jag tycker det är skönt att vara ensam ibland. Det finns två olika sorters ensamhet, dels den självvalda som på engelska kallas för solitude, och dels den påtvingade, icke önskvärda som på engelska heter loneliness. För mig handlade det igår om självvald ensamhet. Onsdagar är min dag, alladels för mig själv :)
* Vacker natur - efter lunchen åkte jag ut till Särö. Vi hade ett underbart höstväder, med nio grader varmt, strålande sol och en relativt kraftig vind. Så skönt att vara utomhus i. Jag tog en lång promenad, först längs med havet och upp på klipporna för att sedan gå in i skogen, som är ett naturreservat. Skogen har mycket tall som doftar så gott, för att sedan övergå i bokskog. Jag älskar bokskogar då ljuset är så magiskt på något sätt när det silar genom trädkronorna. Det doftade mylla, marken var täckt med gula och bruna löv och fötterna studsade på den mjuka mossan. Att ta sig tid och ta in allt med alla sinnen är mindfulness när det är som bäst :)
* Avkoppling - efter promenaden slog jag mig ner i en skön fåtölj på konferenshotellet i närheten, tog en kopp te och läste en stund i min bok, för att sedan bege mig till deras spaavdelning, där det var helt tomt. Jag hade hela anläggningen för mig själv Jag gick ner i det varma vattnet och simmade runt en stund, och njöt av tystnaden, viktlösheten, naturen precis utanför (de har även en del av poolen utomhus), belysningen i taket som kändes som en stjärnhimmel, lugn och skön musik - total avkoppling.
Att kunna ta sådan dagar är för mig mycket mer värt än mer pengar på bankkontot. En sådan dag som jag haft kostar inte så mycket - ridningen är det dyraste, som kostar ca 200 kr per lektion, en supergod lunch på restaurangskolan kostade knappt en hundralapp, naturen och motionen är gratis. Så kan en ledig dag se ut för mig, en annan dag, som i förra veckan, åker jag direkt hem efter ridningen, duschar och lägger mig på soffan med en bok som jag lånat på biblioteket och lyssnar på regnet som smattrar mot rutan.
Enligt lyckoforskningen mår vi bra av att vara altruistiska, dvs att hjälpa andra utan att få något, eller vänta sig något, för en egen del.
igår läste jag detta inlägg på bloggen, Life on purpose - be more with less, som jag följer regelbundet. Då jag tycker detta är ett så fint exempel på hur människor som har valt att leva ett enklare liv, ett liv som inte innebär överdriven konsumtion, är hotade av att förlora sina hem för att marken är attraktiv för att bygga dyra lyxlägenheter, valde jag att skriva på och ge dem mitt stöd även om de bor på andra sidan jordklotet.
Vill du också ge ditt stöd kommer berättelsen om Leslie som har valt att bo på en husbåt med sin blinda hund här:
If you follow me on Twitter, you may have noticed that I’ve been tweeting about saving a place called Pete’s Harbor. My friend Leslie lives there on a tiny boat and takes care of her beautiful, blind dog Lily. When I heard that a developer had plans to build luxury condos resulting in eviction for the Pete’s Harbor community, I knew that I had to take action and that you might want to help.
If you don’t have time to read this post, but want help, please sign this petition to save Pete’s Harbor.
Get to know Leslie and see why I love her and want to help.
How did you decide to live on a little boat? I was living in a great little cottage, but one day I looked at my bank statement and realized all my money was going toward rent, groceries, and dog food. I was working seven days a week, making more money than I’d ever made, but never having any fun. I decided that was crazy. I knew I couldn’t afford a house or condo in the Bay Area, and anyway, the idea of spending that much money made me hyperventilate. I grew up by the ocean, worked on cruise ships, and lived on a Greek island, so living on a boat was really appealing — and affordable.
What are the pros/cons of living on a boat? The pros: Everything. The community. Living so close to nature. Being aware of the seasons. Living simply and deliberately, with a small footprint. The affordability.
The cons: For some people, the cons are not having enough room for all their stuff, not being able to have a washer and dryer, and the maintenance. I was used to laundromats, I don’t own that much stuff, and anyone has to do maintenance on a home they own. I’d rather hose down my boat than mow a lawn, I’d rather caulk around my windows than clear clogged rain gutters. Honestly, I think the only con for me is that if you have a plumbing problem, you can’t just call up any old plumber.
How long have you lived in Pete’s Harbor? October 14th is my fourth anniversary. I can only hope I’ll be celebrating my fifth, and sixth, and 20th, here.
Tell us a little bit about the Pete’s Harbor community? Our community is what makes the harbor so amazing. We’re very close-knit. We all share in common the fact that we love being here, we love boats, we love living on the water. Because of sheer proximity, you become closer to the people on your dock than on others, but still, it’s like a small village with neighborhoods. I love that I live near my friends. I love that I have people I can count on for just about anything. I love being able to walk just a few feet and share a glass of wine, dinner, a conversation, or a walk.
Will you describe a typical morning in Pete’s Harbor and on your boat? I’m not a morning person because Lily gets me up in the middle of the night — it makes it hard for me to get out of bed a few hours later. But sometimes I’m outside with Lily at 4 am and it’s so silent, and the sky is so clear and the stars so bright, it’s worth it, I don’t care what time it is or that she woke me out of a sound sleep. I’m lucky: Because I mostly work from home, it usually doesn’t matter what time I get up. Some days I’m up early, and the sky’s pink, and it’s chilly but warming up as the sun comes up, and I can hear and see the rowers, and a flock of geese flies overhead, honking, and I think I should always get up that early. Some days I’m up later, and when I head over to the showers, I run into neighbors and end up talking to them and lose track of time, and get sunburned. Some days I don’t see anyone until later. One day I’ll jump on the computer and eat my berries and almonds and drink my decaf, and then shower. The next day it’s the other way around.
If this condo project is approved, will everyone be evicted? Yes. Some people have lived here for over 20 years, one man has been here for 40. Most of us can’t imagine living anywhere else, without our community.
Tell us about Lily and the impact it would have on her to have to relocate? I was really worried when Lily and I moved to the houseboat, and I shouldn’t have worried at all. She adjusted without a hitch. But now she’s an old dog. She knows the smells, she knows the people, she knows how many steps it is from our boat to the ramp, how to negotiate the ramp, exactly where to go when we reach the top. I’m trying not to think about her having to re-learn all that at 15 (although she’s always been such a star, I’m sure she could). And I have one friend/neighbor who, I swear, is nicer to her than I am. What will she do without him?
What are the logistics of moving a boat and finding a new place to dock/live? This situation is really difficult. Hundreds of people are all looking for places to live at the same time, in an area where there aren’t many liveaboard slips available, at a time when America’s Cup visitors have taken up slips, and, to make it even more difficult, when we don’t know if the sale will definitely go through. It’s all a gamble. It means a lot of phone calls, waiting lists, visits to marinas, trying to figure out what is most important to you. Some people are choosing to just move, and it breaks my heart. Some of us are more optimistic. I’ve heard quite a few people say that they’ll be here until the very last day, even if it does sell. I don’t want to leave my community, my friends, until I absolutely have to. I’ve said that I’ll be the last one here, waving goodbye, but I think I’ll have some competition.
What is the best thing about the way you live and where you live? The best thing? Every single thing. Moving here completely changed my life. I am not the same person I was. I have never, ever regretted my decision to buy a boat and move to Pete’s Harbor. It’s the best thing I’ve ever done.
What will you miss the most about Pete’s Harbor? Not just one thing. Everything. The community. The seabirds, harbor seal, bat ray, leopard shark. The beauty. The climate. The cats and dogs. Living in a town I’ve grown to love. But mostly, the community. My neighbors, my friends. I cannot even begin to imagine not living near them.
There are many of us who think the harbor will not be developed according to the current plan. We respect the owner’s wish to sell, but we hope that the plan will be revised, that the property will be developed in a scaled-down way that is more in keeping with nature, that respects the location and the wildlife that live here, that allows public access to the bay, and that we will be able to remain as liveaboards. We choose to be hopeful. We choose not to just lie down and accept that this crazy project will happen. We choose not to just give up.
Your mom or anyone else that will sign the petition and bring awareness to the Pete’s Harbor plight.
The Be More with Less community is amazing! We choose people over stuff and time over money. We choose tight-knit communities over luxury housing developments.
För många som vill börja leva ett enklare liv börjar det ofta med att man börjar rensa bland sina saker hemma. bit för bit rensas allt onödigt överflöd bort, alla saker man samlat på sig genom åren, alla "måste-ha-grejer" som kanske inte blev så mycket använda sen, alla "bra-att-ha-grejer" som fyller skåp, lådor och förråd.
Som ett ganska naturligt andra steg börjar man bli mer meveten om vad man tar in i sitt hem, blir mer selektiv med vad man köper. En del drar det så långt att de har totalt köpstopp under kortare eller längre tid, en del nöjer sig med att ha köpstopp på specifika saker som tex kläder medan andra, som jag, köper saker, men i betydligt mindre omfattning och efter behov.
Men att leva ett enklare liv handlar inte bara om att omge sig med färre saker, även om det är en bra start. När man börjar tänka i mer medvetna termer kring enkelhet börjar det sprida sig till alla delar av livet. Att leva ett enklare liv innebär också att bli mer medveten om hur man spenderar sin tid, att med större medvetenhet välja vad man fyller sin almanacka och sitt liv med, väljer bort människor som dränerar en på energi, väljer aktiviteter som fyller en med energi och glädje, tar bara-vara-stunder då man tar dagen som den kommer - överhuvudtaget leva ett långsammare liv.
En viktig del i att leva enklare är att bli mer medveten, både om sin omgivning, sin tid, sin hälsa, sin ekonomi. Om man inte börjar sin resa till ett enklare liv med att röja och rensa hemma kanske man börjar med att göra en översyn över sin ekonomi. Det är först när vi har fakta och blir medvetna, som vi kan göra val. Charlie söderberg brukar säga på sina seminarier att de flesta människor ägnar mer tid åt att borsta tänderna än att se över sin ekonomi, och det tror jag stämmer.
För kunna se vad man använder sina pengar till är det bra att föra kassabok. Jag gör det i den lilla anteckningsboken. Där för jag in varje sak jag spenderar pengar på, och sen summerar jag det vid månadens slut i olika kategorirer för att se vad de olika sakerna kostar. I helgen satt jag i ett antal timmar och gjorde en sammanställning som sedan resulterade i en budget.
Genom mina anteckningar kunde jag tex se att vi lägger ca 600 kr varje månad på att äta eller fika ute. Det inkluderar någon enstaka utelunch på jobbet, kanske en hämtpizza någon gång då vi inte vill laga mat, någon gång när vi är borta någonstans kanske vi äter på McDonalds, fika med vänner eller dottern och jag, lunch på restaurangskolan ibland.
När jag ser den totala summan på varje kategori kan jag sedan bestämma om jag tycker att det är värt det, om det är det jag vill lägga mina pengar på, eller om det finns andra saker jag hellre använder pengarna till. Jag får också en översyn på hur stora mina fasta kostnader är varje månad, och kan sen gå igenom varje punkt och fundera kring om vi ska fortsätta ha bredband, fast telefon, om jag kan sänka mina försäkringskostnader osv.
Det kan också vara bra att se vilka utgifter man faktiskt har, och hur mycket pengar man måste dra in varje månad för att klara dessa utgifter. Kanske kan minskade utgifter innebära att man kan gå ner i arbetstid och lägga den tiden på annat, egna aktiviteter, bara-vara-tid eller ägna sig åt välgörenhet.
För min del så har jag bestämt att det är vissa saker jag vill göra som ger mig livskvalitet - ridningen skrev jag ju ett inlägg om igår, och den vill jag fortsätta med, dottern har sina musiklektioner, men utöver det finns det ett par saker som jag vill göra regelbundet, typ en gång i månaden - ta en privatlektion i ridning, en timmes helkroppsmassage och en långlunch på restaurangskolan med trerättersmeny. Dessa tre saker skulle kosta mig ca 500 kr per månad (då jag kan ta en del av kostnaden för massage som friskvård). Det tycker jag är en rimlig kostnad och det när något som ger mig glädje och energi. Däremot kanske andra saker inte gör det och de kan jag då välja bort. Jag satte mig sedan ner med dottern och vi tillsammans funderade kring de olika punkterna, och funderade på hur mycket pengar ska vi lägga på kläder, nöjen, fickpengar, semester, aktiviteter osv.
Att börja med ekonomin kan vara en ingång till att börja leva ett enklare liv. I flera historier jag läst, på bloggar och i böcker, har de börjat sin resa med att göra sig helt skuldfria, betala av alla sin skulder för att sedan kunna ha en större frihet att välja hur de vill tillbringa sina dagar. Det innebär ett liv där man inte behöver lönearbeta så mycket för att ha råd. Många av de har närt drömmar om att börja skriva, och har också gjort det, och har gett ut böcker. Ett flertal har även börjat arbeta ideellt med frågor som de brinner för och är engagerade i.
Jag gillar att följa våra årstider och dekorera hemma, både inne och ute, utifrån den årstid vi har, och vad som är speciellt med den.
På hösten tycker jag att det är fint med ljung, krysantemum, pumpor, äpplen, naturmaterial som halm, blommor i höstens flammande färger. Jag vill ha något höststilleben som möter mig vid ytterdörrren samt något fint att vila ögonen på inifrån huset.
Inomhus tycker jag om att dekorera med skördetema, som tex en bunt med ax, färska grönsaker, kottar, grenar - ja mycket av det som jag hittar på en promenad i skogen. Att dekorera hemmet behöver inte alls innebära att köpa nya saker i en fin inredningsaffär, utan mycket finns att hämta gratis ute i naturen ;)
På den amerikanska bloggen Life on purpose hittade jag denna historia om ett enklare boende. Skulle man kunna leva så här i Sverige?
I started following Be More with Less and became friends with Courtney (though we’ve never met) soon after she started the blog. In 2010, I gladly shared with her and her readers the simplicity I found when I moved to a small island off the coast of Honduras, Central America. A lot has changed since then, but my quest to continue to live a full and uncluttered life was challenged when I moved back to my hometown in Ontario, Canada—typical North American city, after living five years on the island of Roatan—laid back, nary a shopping mall to be found way-of-life, I feared I would fall back into a “consumerism lifestyle”.
After all, I couldn’t just string a hammock between two palm trees and call it my bedroom; I had no housewares: dishes, pots, pans, cutlery, linens or furniture—not even a broom to sweep a floor with; my wardrobe needed to include more than: two pairs of flip-flops, shorts, t-shirts and a bathing suit—it snows here. I could stay with family and/or friends for a while, but now that I’m not just visiting (on vacation from a tropical island—I know… pretty sure you’re shaking your head in disbelief that I moved away from that) I had to find a place to call home.
There they stood, oversized, look—don’t walk on the grass—perfectly landscaped, in a neat row, double driveway, concrete curbed subdivisions; not in my budget, besides, not my idea of home. Condo—a box in the air; at least there’s a balcony, wouldn’t even look at the units that didn’t have one. Ah, no! Walk in closets (I don’t own enough stuff to fill one), granite counter tops—who cares, laminate or hardwood floors—too cold in the winter here, air-conditioning—doesn’t get warm enough here (even during a heat-wave) for that.
I was feeling rather discouraged, and then—I found home. A trailer, actually, a Park Model mobile home, in a RV Park on the edge of the city. Now, you’re saying to yourself, she’s really gone off the deep end!
It couldn’t be more perfect for me—I’m in a community of every day is a holiday way of living with like-minded, fellow campers. The place I bought (cost less than a new car, even an economy car) has more than enough room for me, even a spare bedroom, a big front porch and a yard that I allow walking on the grass, a flower garden—hummingbirds and butterflies visit regularly given my proximity to a Conservation Area.
Inside, each room is clean and comfortable, decorated with simple things that mean something to me or bring a smile to my face when I look at them; I don’t have to worry about spending money on the latest trends or “must have to keep up with the Jones’” objects-de-art—it’s a trailer, come on, that would just be silly. The closest I come to objects with monetary value is the set of fine china my aunt contributed when she heard I didn’t have any dishes; she had them packed away for the past 20 years after inheriting them from her mother (my grandma), who had them packed away for 20 years prior to that after inheriting them from her mother (my great-grandma.) I use the dishes every day as my everyday dishes—adds a certain touch of elegance to the, in perfect condition, all-wood table and chairs I got at a yard sale for real cheap.
My living expenses are very low; no mortgage, no property taxes, and all those other things that come with owning a home on credit. I’m within my budget, without having to resort to devoting all my time to a high pressured job. I have time to write and enjoy my surroundings and I am relieved to know I can avoid a “consumerism lifestyle” now that I’ve returned to Canada— where the real estate newspapers and the stack of flyers that jam up my mailbox each day clearly state: I must buy more if I truly want to be happy.
Jag håller på att läsa boken You can buy happiness (and it´s cheap) som jag skrev om för ett tag sedan. Det är en inspirerande bok om att leva ett enklare liv. I boken beskriver författaren Tammy Strobel hur hon och hennes man gjorde sin resa mot ett enklare liv och numera bor i ett pyttelitet hus, är helt skuldfria och överhuvudtaget fria att själva välja hur de vill tillbringa sina dagar. De jobbar med det de tycker är roligt och gör även en hel del volontärarbete.
I boken skriver hon även om många andras historia, och varvar med forskning och utdrag från andra böcker. Varje kapitel avslutas med ett antal saker man själv kan börja med, micro-actions, för att påbörja sin egen resa. I första kapitlet skrev hon om de två stora frågorna som själva började med.
- Vad gör dig lycklig?
- Och hur kan du förenkla ditt liv för att öka din lycka?
Detta är ett bra sätt att börja, se saker och ting på ett nytt sätt och börja omvärdera vad som är viktigt i livet.
För min del är svaren på dessa frågor något som jag funderat mycket på. Det som gör mig lycklig är framförallt att vara tillsammans med min dotter, även om det ibland är jobbigt att ha barn i tonåren, men vi har ofta roligt tillsammans, skrattar och gör saker. Det gör mig lycklig. Jag är också lycklig när jag är tillsammans med djur; både mina katter hemma och med hästarna i stallet. Jag skulle vilja tillbringa ännu mer tid i stallet än vad jag redan gör, både för att rida, pyssla om hästarna men också för det härliga umgänget. Där kommer vi till det tredje som gör mig lycklig; tid att umgås med människor jag tycker om, dela upplevelser, prata och bara vara. något annat som gör mig lycklig är att ha tid för mig själv; läsa, ta hand om mitt hem, ut i naturen, pyssla i köket. Det är ju egentligen inget av det materiella jag har som gör mig lycklig, även om jag tycker om vackra saker.
Som svar på den andra frågan har jag börjat förenkla mitt liv och få mer tid över till det som jag vill är att gå ner i arbetstid. Men mitt arbete gör mig också lycklig ibland, när jag känner att det jag gör gör skillnad för någon annan människa. Genom mitt jobb som psykolog känner jag ibland att jag verkligen kan göra en skillnad för andra. Det gör mig lycklig. Det jag skulle vilja göra för att förenkla mitt liv ännu mer är att bli helt skuldfri. Jag har haft lån ändå sedan jag började mitt vuxna liv dä jag inredde min första lägenhet och köpte min första bil. Idag har jag rätt mycket studielån då jag pluggat på universitetet i sex år och även lån på bilen. Tillsammans betalar jag drygt tretusen i månaden på mina lån. Tänk vad härligt att inte ha dom och slippa den utgiften. De pengarna skulle jag tex kunna lägga på att rida mer. Det är ett mål som ligger en bit framåt i tiden, men ändå ett mål jag har.
Något annat jag gör för att förenkla mitt liv är att rensa bland alla mina tillhörigheter, skänka till loppis, sälja det som genererar lite mer pengar och sluta shoppa. Det frigör både tid, pengar och energi.
Idag njuter jag av att precis kommit hem från veckans andra ridlektion med en lång fika efteråt med hela gruppen och ska nu värma köttgryta från helgen och lägga mig på soffan med boken och läsa mer härliga tips :))
Jag älskar att läsa om hur människor förändrat sina liv, hur det valt att leva ett enklare liv och hoppat av ekorrhjulet. Alla sådan historier gör mig mer peppad att fortsätta den väg jag har påbörjat med att gå ner i arbetstid, shoppa betydligt mindre, rensa bort allt onödigt, ägna tid åt mig själv, min familj, mina vänner, mina djur, mina intressen.
Det här hittade jag på en engelsk blogg, Life on purpose, be more with less:
I would never have thought that I could be more with less. If you’d have seen me in 2005, you’d have seen someone working three jobs, taking regular trips to London to advise the government, working a 90-hour work. I managed a 7-7 day and then added a couple of hours of high-intensity training either before or after, just to keep myself fit. I had an expensive gym membership, a very expensive shoe habit, and my life was all about appearance. If you’d have said that seven years later, I’d be living on a sixth of my income (about $12,000) and that I’d be working a 30-hour week, I’d have thought you were crazy. I think I thought I’d rule the world by now, dressed in Gucci and Prada, driving a Mercedes and taking holidays in Mauritius.
No. I don’t rule the world.
Well, if the truth be told, I rule a very small piece of land, big enough to feed me and my nearest and dearest. Downsizing was more than just a pay cut, it was a completely different way of life. It was about growing up. Now I spend my 30 hours working to live, not living to work. I enjoy my work and it leaves me a life, which I love. Now I have the time for dogs, for cats, for chickens, for friends and for family. Instead of indulging myself with expensive meals out or take-out meals, I cook.
It just wasn’t possible for me to do that in England. I’d never have been able to afford to live as I do there. I needed to go somewhere where I could sell my house in England and buy a good-sized piece of land and a house, as well as benefiting from a climate where I could grow my own vegetables. That meant a change of country.
So, seven years on, I find myself living in rural France. It’s a different life altogether. The rat race seems a million miles away. For a start, rural France works on a very strict timetable. If it’s not Tuesday-Friday, between 9-12 or 2-6, it’s not open. The supermarket is shut on Sunday. The only thing to do on a Sunday is go to church, see family and friends or indulge in some gardening. Most of my friends take two-hour lunch breaks and have small evening meals. I do the same now. No more rush. I sit down and enjoy what I eat. Before, it barely used to touch the sides on the way down, if I stopped to eat at all.
It also helps that I don’t have a television, although the internet is a big distraction! I also needed to get all my worldly possessions over here in a 7.5 ton truck, so I sold most of my suits and shoes on eBay, had lots of yard sales, gave most of my furniture away and I arrived with my precious book collection, a laptop, some clothes and my photograph albums. In fact, were I to come these days with a Kindle e-reader and digital photographs on a memory stick, I’d probably have been able to move here with a truck a quarter of the size. It really made me prioritize what was important.
I think the most important things I’ve learned is that the simple life is the happiest. Watching seeds germinate, seeing a deer run across the fields, taking the dogs for a walk, paddling in the river… they’re all free. I don’t need the expensive IMAX 3-D cinema tickets or an expensive satellite television system with 900 channels. Eating sweetcorn or peas straight from the garden, making my own wine and grape juice, making an apple pie with home-grown fruit, collecting the eggs and making a huge omelette… very low-cost activities that not only distract me but enhance my diet and quality of life. And I realised I didn’t need the pizza take-out menu or the daily latte and muffin.
I smile much more these days. I take days out when I do nothing but go on epic walks or bike rides, or go canoeing with friends. I left my friends behind, yet the trips they’ve made and the new friends I’ve made here make up most of my life. I might not see my sister as much, but the week we’ve just had together more than makes up for the snatched half-hour phone-calls. We make memories now, rather than just cruising the shops over and over again.
It really is a dream life, and yet I quit my job to get here. That was a momentous decision, but one I’ve yet to live to regret. I never thought that being more with less was at all possible, yet here I am.
Inspirerande eller hur ;) Jag vill också bo på landet, odla mina egna grönsaker och frukt, ha ännu fler djur än vad jag har idag - och Frankrike är mitt favoritland ;)
Jag har hittat två nya böcker om Simple living och lycka som jag vill läsa.
Denna hade ingen beskrivning om innehåll på Adlibris, där jag precis har beställt den, men så här står det på Amazon, vilket jag tyckte lät intressant:
Once, Tammy Strobel and her husband were living a normal middle-class lifestyle: driving two cars, commuting long distances, and living well beyond their means. Now they are living the voluntary downsizing — or smart-sizing — dream. In this book Strobel combines research on well-being with numerous real-world examples to offer practical inspiration. Her fresh take on our things, our work, and our relationships spells out micro-actions that anyone can take to step into a life that’s more conscious and connected, sustainable and sustaining, heartfelt and happy.
Once, Tammy Strobel and her husband were living a normal middle-class lifestyle: driving two cars, commuting long distances, and living well beyond their means. Now they are living the voluntary downsizing — or smart-sizing — dream. In this book Strobel combines research on well-being with numerous real-world examples to offer practical inspiration. Her fresh take on our things, our work, and our relationships spells out micro-actions that anyone can take to step into a life that’s more conscious and connected, sustainable and sustaining, heartfelt and happy.
Once, Tammy Strobel and her husband were living a normal middle-class lifestyle: driving two cars, commuting long distances, and living well beyond their means. Now they are living the voluntary downsizing — or smart-sizing — dream. In this book Strobel combines research on well-being with numerous real-world examples to offer practical inspiration. Her fresh take on our things, our work, and our relationships spells out micro-actions that anyone can take to step into a life that’s more conscious and connected, sustainable and sustaining, heartfelt and happy.
Once, Tammy Strobel and her husband were living a normal middle-class lifestyle: driving two cars, commuting long distances, and living well beyond their means. Now they are living the voluntary downsizing — or smart-sizing — dream. In this book Strobel combines research on well-being with numerous real-world examples to offer practical inspiration. Her fresh take on our things, our work, and our relationships spells out micro-actions that anyone can take to step into a life that’s more conscious and connected, sustainable and sustaining, heartfelt and happy.
Once, Tammy Strobel and her husband were living a normal middle-class lifestyle: driving two cars, commuting long distances, and living well beyond their means. Now they are living the voluntary downsizing — or smart-sizing — dream. In this book Strobel combines research on well-being with numerous real-world examples to offer practical inspiration. Her fresh take on our things, our work, and our relationships spells out micro-actions that anyone can take to step into a life that’s more conscious and connected, sustainable and sustaining, heartfelt and happy.
Once, Tammy Strobel and her husband were living a normal middle-class lifestyle: driving two cars, commuting long distances, and living well beyond their means. Now they are living the voluntary downsizing — or smart-sizing — dream. In this book Strobel combines research on well-being with numerous real-world examples to offer practical inspiration. Her fresh take on our things, our work, and our relationships spells out micro-actions that anyone can take to step into a life that’s more conscious and connected, sustainable and sustaining, heartfelt and happy.
Once, Tammy Strobel and her husband were living a normal middle-class lifestyle: driving two cars, commuting long distances, and living well beyond their means. Now they are living the voluntary downsizing — or smart-sizing — dream. In this book Strobel combines research on well-being with numerous real-world examples to offer practical inspiration. Her fresh take on our things, our work, and our relationships spells out micro-actions that anyone can take to step into a life that’s more conscious and connected, sustainable and sustaining, heartfelt and happy.
Det har varit lite stiltje här på bloggen några dagar, för vi har haft så underbart fint sommarväder denna veckan, och då har jag mest varit utomhus och datorn har fått lite sommarvila ;)
Nu är min semester nästan slut, och på måndag börjar jobbet igen, men när jag tänker på denna semester har jag haft fyra underbara veckor.
Jag har bla läst en hel del böcker och en bok jag hittade i bokhyllan, som jag köpte för flera år sedan men inte kommit mig för att läsa förrän nu är Ett smartare sätt att leva av Dianna Boohner. Jag vet inte varför det inte blivit av att läsa den tidigare, för det är en riktig pärla till bok. Den är skriven av en tjej som gick in i väggen på 90-talet och som har skrivit en bok om att få balans både på jobbet och hemma. Den är fylld av härliga tips och inspiration. Ett kapitel heter "Ta riktiga, vilsamma semestrar och minisemestrar" och där hittade jag ett citat som jag gillade. (Tyvärr finns boken bara på engelska hos adlibris, men kanske finns att hitta på antikvariat)
"Förra året hittade vi en semesterort som är lätt att ta sig till, bekväm och avkopplande. Den är skräddarsydd för vår budget och man slipper klä upp sig. Det kallas vardagsrummet".
Precis en sådan semester har jag haft i år. Jag har utgått från mitt hem, och sovit hemma alla nätter. Sedan har jag gjort utflykter i närområdet, varit på stranden, haft besök, umgåtts med dottern, läst böcker, pysslat hemma, grejat i trädgården - ja en otroligt skön och avkopplande semester som dessutom inte har kostat mer än några uteluncher, några besök på glasscafeét och någon restaurangmiddag ;))
Jag är så glad att jag i mitt badrum har två små fönster. Dels ger det ett fint ljusinsläpp och dels går det att släppa in ny luft i badrummet.
Tidigare hade jag en kruka med en blomma i varsitt fönster, men då det försvårade att öppna fönstren samtidigt som det stal ljuset, har jag nu tagit en enkla dekorationer från naturen istället.
I det ena fönstret har jag några runda, släta stenar, några snäckor vi plockat med oss från en strand i Italien samt en bit drivved jag hittat på en strand i närheten.
I det andra fönstret ligger en stor snäcka och ett par ljusstakar med doftljus i. De tänder jag både när jag badar och ibland när jag duschar (men då får nyfikna katter stanna på andra sidan dörren).
Att ta in saker från naturen är både ett enkelt sätt att dekorera, och något som höjer chi enligt Feng Shui. Ute i naturen finns det massor vi kan använda inomhus (eller i trädgården). Det är bara fantasin som sätter gränser vad man kan använda det till.
Åh, vad jag älskar denna tid på året då det finns så mycket gott att äta att hämta gratis från vår underbara natur.
Detta känns som ren lyx för mig. Här vankas det färsk, nyfångad makrill som jag har fått av en entusiastisk fiskare som inte gillar fisk ;) Desto mer blir det till mig när fångsten varit god.
I en pajform väntar lite blåbär på att åka in i ugnen och bli en god blåbärspaj
Som ska avnjutas med lite vaniljsås och ekologisk flädersaft (inte hemmagjord, men kanske nästa flaska, det finns ju gott om fläder nu)
Häromdagen kokade dottern och jag rabarbermarmelad med kanel. I skogen finns det gott om kantareller, men jag är lite dålig svampletare och hittar sällan svamp när jag ger mig ut, medans andra kommer hem med mängder. Dags att göra ett nytt försök! Åh, så mycket gott det finns att äta, som inte kostar en krona ;) Det är vardagslyx för mig!
Hur konsumerar du? När konsumerar du och vad lägger du dina pengar på? Lägger du dina pengar på sådant som berikar dig själv, som gör dig själv glad eller på sådant som du tror att andra förväntar sig av dig?
På bloggen livetliteenklare.blogspot.se har hon gjort en utmaning för sig själv att under 30 dagar, enligt ett månadsschema, kartlägga vilka dagar hon handlar, vad hon handlar och på så sätt se hur många dagar utan någon konsumtion hon egentligen har under en månad.
Jag skulle gärna lägga till en rad där, och skriva till vilka känslor som fanns när inköpet skedde. Var det något som inhandlades för man hade långtråkigt, var ledsen, för att njuta av stunden, var det en impuls, var det tillsammans med andra eller själv?
En sådan kartläggning ska jag också göra! Jag vet att min konsumtion oftast är hos ICA, då jag inte handlar så mycket åt gången, utan istället går dit ofta. För det mesta är det kattmaten som har tagit slut och jag måste fylla på, men när jag väl är där så blir det ofta mer handlat, kanske något jag blir sugen på. Så jag har de senaste månaderna kartlagt för att se hur mycket kattmat och kattsand som går åt på en månad, och när jag handlar köpa mer på samma gång för att slippa gå till affären så ofta, och därmed slippa onödiga inköp som lätt slinker med.
If you follow me on Twitter, you may have noticed that I’ve been tweeting about saving a place called Pete’s Harbor. My friend Leslie lives there on a tiny boat and takes care of her beautiful, blind dog Lily. When I heard that a developer had plans to build luxury condos resulting in eviction for the Pete’s Harbor community, I knew that I had to take action and that you might want to help.
