Ungdomar, arbete och pengar

Jag har tre barn som är 7, 11 och 13. De har varsin kväll i veckan då de dukar av efter maten, plockar undan disken och går med rena tvätthögar till vars och ens rum. På söndagar får ett barn välja maträtt och vara med och laga den utifrån bästa förmåga. Vi började med detta för någon månad sedan då jag/vi kände mer och mer att de behöver lära sig om hur ett hushåll fungerar och att vi faktiskt behöver deras hjälp. Det är ju inget hotell och de är fullt kapabla att bidra. Det gnälls lite, men jag räknar med att det går över med tiden.
När det gäller födelsedagspresenter säger min magkänsla att ca 1000 per barn är en övre gräns för mig.

Hälsningar
Hanna i Norrköping

Ush, vilken tråkig händelse det där med mobiltelefonen som mamman fick slängd på sig. Tragiskt och otacksamt.
Jag har inga egna barn med minns hur det var när jag själv växte upp som en av fyra barn i familjen. Vi fick hjälpa till mycket hemma med städ och bära in ved, disk, rensa rabatterna på sommaren osv. Tvätten började jag sköta själv under Högstadiet precis som min jämngamla styvsyster och matlagning och bak det var jag själv intresserad av. Började även sommarjobba några veckor varje sommarlov när jag var runt 15- 16 år fram tills det att jag flyttade hemifrån i början på 20-års ålder. Fick hela barnbidraget hemma som användes till nöje och en del kläder. Men fick extra ekonomisk hjälp om det behövdes, men inom rimliga gränser. Tror den nya generationen är mer bortskämda än vad vi var då. Det är en ny tid och det är mer konsumtion än vad det har varit. Det är förmodligen inte helt lätt att växa upp som tonåring idag med den hets som råder. Det blir ju dock desto viktigare att skapa den där sunda grunden i hemmet. Det kommer inte att hålla att vi håller på så här och uppvaknandet kommer tyvärr bli en hård smäll för många.
Jag känner personligen att jag bara haft fördel av att fått lära mig hushållssysslorna hemma samt fått arbeta och tjäna egna pengar. Trist var det då och man ojade sig så klart en del över det, men som sagt som vuxen har jag haft en sund grund att stå på vad gäller pengar och åtaganden.
Mvh, Tina

När mina barn berättar hur deras klasskamrater har det blir jag rädd. Alla förutom mina barn har en iPhone. Mina har en betydligt billigare android. Köpt ny men kostade ca 400 kr. Pga att vår ekonomi varit väldigt ansträngd sedan flera år tillbaka har dom inte ens månadspeng dock får dom pengar till kläder dock inga dyra märken samt biopengar och lite annat. Deras kamrater köper dyra märkeskläder. Reser utomlands m.m. Vi har inte varit på semester på flera år. Visst åker vi på utflykt och badar hemmavid. Mina barn är 14 år och fullt medvetna om vår situation. Känner att dom är ganska nöjda ändå. Kanske mest jag som önskar att jag kunde ge dom mer men då främst upplevelser tillsammans. Hemmavid hjälper dom till med dammsugningen på helgen,tömmer diskmaskin när det behövs fixar enklare mat själva samt hjälper till ibland, dessutom tar dom ofta hand om sina kläder ur tvättkorgen. Tror inte deras kompisar hjälper till så mycket enligt vad dom säger. Jag tror det är bra att barn/ungdomar får hjälpa till hemma och får vara delaktiga i ett hem.

Hej,
Tack för din blogg som är en stor inspirationskälla för mig!
Jag är ensamstående med tre barn i tonåren och straxt därunder. Är nöjd med min ekonomi och tycker att vi har det vi behöver och mer därtill. Mina barn städar sina egna rum och har varsitt städområdet utöver det. Jag förväntar mig även att de hjälper till med t ex disk, matlagning, tvätt etc vid behov. De äldsta får sina barnbidrag och ska då själva köpa kläder och stå för sina nöjen. Det yngre barnet får månadspeng. Vi bor i ett område med nästa uteslutande höginkomsttagare. Mitt intryck är detsamma som du beskriver. Många barn behöver inte göra något alls hemma, inte ens städa sina egna rum (många familjer har städhjälp). Barnen får barnbidraget men föräldrarna köper ändå kläder etc. Personligen tror jag att man gör sina barn en björntjänst genom att de inte får chansen att känna sig kompetenta och behövda i hemmet. Som förälder känner jag mig glad och stolt när jag ser att mina barn utvecklas till självständiga ansvarstagande individer som kan hushålla med pengar och ta ansvar för vad som behövs göras i ett hem. Jag vill att mina barn ska växa upp med att det är en självklarhet att alla i en familj hjälper till efter förmåga med vad som behövs göras. Jag kan känna mig orolig för vilken människosyn som utvecklas hos dessa uppassade barn. Häromdagen var en flicka i 12 års åldern på besök hos oss. Hon tappade mat på golvet och när hon inte gjorde en ansats att ta upp det bad jag henne göra det. Hon svarade då "men har ni ingen städerska". Liknande saker har hänt flera gånger.
Skulle kunna skriva mycket mer om detta ämne som verkligen engagerar men det får räcka för nu.
Hälsningar / Beata

Jag tror det är viktigt att man redan som ung lär sig att livet innehåller plikter. Och att det är självklart att utföra dessa. Så är det ju senare i arbetslivet!
Att bidra i hemmet ger också en vi-känsla. Dock är det viktigt att de unga gör egna grejer, och inte bara "hjälper till". Som att laga en hel maträtt och inte bara ge handräckning eller skala potatisen. För annars har de inte lika värde utan är underordnade de vuxna.
Jag hjälpte själv inte till som barn - mamma tyckte vi skulle vila för att orka med skolarbete. Det har jag fått betala ett högt pris för senare.

Har inte egna barn men det jag ofta tänkt om min egen uppväxt är att jag önskar att jag behövt hjälpa till mera hemma. Städade mitt eget rum och även andra delar av huset ibland, fick hjälpa till att hässja hö ( haha, hos min mormor var det fortfarande aktuellt när jag var liten ), plocka bär och ta hand om djur men minns inte att jag behövde göra så mycket mer... I tonåren tyckte jag själv det var kul att baka och tvätta, men önskar att jag blivit lärd t.ex. matlagningens grunder så att jag slapp leva på makaroner då jag flyttade hemifrån ;-). Något annat jag verkligen skulle velat haft med mig är fysiskt arbete - att trava ved en gång per år eller plocka jordgubbar och kratta lite tycker jag så här som vuxen var oerhört slött, och jag minns en kompis till mig som fick ( läs: var tvungen ) hjälpa till hemma på gården varje dag med något, hon fick både styrka och kondition av det, något som jag istället fått kämpa med sedan jag blev vuxen. Vi hade inga veckopengar eller sådant, mamma köpte kläder vid behov och märkeshets etc. fanns inte i min ungdom - på så vis var det lättare att växa upp då, inga komplex för vad man hade på sig eller någon risk för att allt man gjorde skulle hamna på Facebook till allmän beskådan..

Jag jobbar som förskollärare. Vi har börjat få ut 90-talisterna nu som vikarier och det är ett riktigt problem! De vill inte jobba sena eftermiddagar eller tidiga mornar, absolut inte fem dagar i veckan, och ber man dom göra något ser dom helt förnärmade ut; va?! Ska jag?!
Självklart finns det bra vikarier med, men de flesta verkar inte alls ha en aning om vad det innebär att arbeta och det är riktigt sorgligt!

Jag blir alltid förvånad över att höra sånt här. Att inte behöva göra nåt hemma är för mig helt främmande.
Jag och mina syskon fick själva städa och ansvara för våra rum. Vår uppgift var även att köra in ved och stapla vid värmepannan. Dessutom fick vi hjälpa till att sätta/rensa/ta upp potatis på den tiden vi odlade det.
Jag tog över städningen av byns fritidsgård när jag var 11 och städade där en gång i veckan. När jag var 16 fick jag även extrajobb i en matbutik och satt i kassan.
Min mamma tyckte att det var viktigt att kunna laga mat så middag fick vi syskon var och en laga enligt rullande schema. Väldigt bra när man flyttade hemifrån och kunde göra mer än bara koka makaroner.
Nu är jag 30 och ser det som självklart att barn/ungdomar ska hjälpa till hemma. Ju äldre man blir desto mer kan man göra tycker jag. Har inga barn, men det blir det väl så småningom och jag tycker det är viktigt att lära sig att saker inte sker automatiskt, någon måste göra det. Alla bidrar med det de kan borde vara en enkel filosofi.

Tack för en bra blogg!

Intressant inlägg (och bra blogg!) som jag bara måste kommentera. Är vuxen nu, 43 år, och när jag växte upp var jag ett sk bortskämt barn som inte behövde hjälpa till hemma och som fick dyra saker, tex en bil (!) i 18-årspresent fastän jag inte hade körkort..Detta har mestadels varit negativt eftersom jag blev lat och värre, helt okunnig om hushållssysslor och matlagning! Jättejobbigt att ta igen allt som vuxen. Mina föredrar tyckte att vi barn skulle njuta av barndomen och de ville ge oss allt de själva inte fått. Jättefin tanke men man gör barnen en björntjänst och skapar "jättebäbisar". Minns att jag var avundsjuk på de som deltog i familjens hushållsarbete. Sen har jag iofs alltid jobbat och haft extrajobb under skoltiden, mest för att jag längtade efter att bli självständig. Så föräldrar, ställ (rimliga) krav och lär barnen glädjen i att kunna praktiska saker.