Jag tycker om att resa. Jag tycker om att upptäcka och utforska nya platser. Men jag tycker ännu mer om att vara hemma. Jag trivs så bra i mitt hem, och när jag åker bort, speciellt när jag åker bort någonstans själv för jobbets räkning längtar jag hem.

 

 

Förr tyckte jag om att bo på hotell, och äta hotellfrukost, men nu har det ingen tjusning på mig längre. En natt är ok, två nätter nja, då börjar jag tycka att det ska bli skönt att komma hem och tre nätter känns för mycket.

 

 

 

Den här veckan har jag varit i Stockholm på kurs, och eftersom kursen börjar tidigt på morgonen åker jag oftast upp kvällen innan för att slippa riktigt tidiga morgnar och sen flera timmar på tåget innan en heldag på kurs. Känns som jag inte kan tillgodogöra mig något då. Men konsekvensen blir ju fler nätter hemifrån.

 

 

Idag har jag byggt upp ett liv jag gillar, och som jag inte känner någon längtan efter att lämna och åka ifrån. Däremot kan en resa tillsammans med dottern vara fantastisk på många sätt.

 

 

När jag kom till Stockholm fick jag återigen en bekräftelse på att attraktionslagen, dvs det vi tänker på drar vi till oss, funkar. När tåget rullade in på stationen hade redan alla mina medresenärer stått i gången flera minuter med ytterkläder på och resväskorna redo för att kasta sig ut så fort dörrarna öppnade sig. Vad har alla så bråttom för tänkte jag. Detta är tågets slutstation så vi behöver inte ha bråttom för att hinna av innan tåget åker vidare. Så jag satt kvar och väntade tills alla andra gått av innan jag gjorde mig klar. Under tiden satt jag och tänkte på en kille i Stockholm jag var tillsammans med för åtta år sedan. En person som jag tyckte mycket om och blev ledsen när det tog slut. Jag tänkte på att jag har inte varit i Stockholm utan att träffa honom och funderade på om jag skulle höra av mig, kanske ta ett glas vin eller något, men kom inte fram till något.

 

 

På väg till mitt hotell gick jag förbi flera gator jag kunde ha svängt upp på för att ta mig vad jag trodde var rätt väg. Jag svängde upp på en väg på måfå som visade sig vara ganska tråkig dvs bara parkeringshus, fasader, någon bankomat. Plötsligt när jag går där kommer just han ut från en port precis när jag går förbi. Jag behövde inte fundera mer på om jag skulle träffa honom eller inte medan jag var i stan :) Det var tre minuter efter jag gick av tåget. Senare visade det sig också att jag inte hade behövt svänga av alls, utan den närmaste vägen till hotellet hade varit att fortsätta samma väg jag gick på först - en bit till.

 

 

Så nu tänker jag så det knakar på allt jag vill ha i mitt liv :)