Igår kväll var det sista avsnittet av TV-serien Drömmen om landet där fyra familjer under några sommarveckor har fått prova på ett liv på landet med olika arbeten.
En av familjerna var en ensamstående mamma med tre döttrar. I början hade hon svårt att få med sig döttrarna på tanken med att tillbringa fyra veckor på en camping i Borlänge, och fick muta dem med olika saker för att de skulle följa med. Äldsta dottern sa att hon skulle återvända till Stockholm efter en vecka. Men under dessa fyra veckor fick hela familjen ompröva sina liv, och de upptäckte att de stressade mindre, umgicks mer, pratade mer med varandra, fick bättre relationer med varandra samt att människor i trakten var så varma och välkomnande.
Detta gjorde att familjen ville inte tillbaka till Stockholm och efter inspelningarna har familjen valt att flytta till Borlänge.
En annan av familjerna fick också blodad tand av lantlivet och letar efter en gård med djur som de kan driva själva. Jag har alltid varit fascinerad av människor som vågar följa sin dröm, som vågar bryta upp och testa nya saker. I tidningar kastar jag mig alltid över sådana reportage, och en del av dem har jag klippt ut och satt in i min inspirationspärm.
I andras ögon är jag en sådan som vågar ta de chanser som dyker upp, och har ofta fått höra lite avundsjuka suckar om att de också skulle vilja våga. Det har jag fått höra tex när jag tog mitt pick och pack och flyttade till New York vid 25 års ålder, när jag senare valt att flytta till en helt ny stad där jag inte känner någon för att börja ett nytt jobb, när jag startade ett företag istället för att vara anställd och när jag började läsa till psykolog fem år när jag var 35 år gammal.
Jag resonerar så att livet är för kort för att inte våga ta tillvara de chanser som dyker upp. Livet är också för kort för att inte göra det man vill göra, utan år efter år släpa sig fram med något som man egentligen inte vill. Jag brukar fundera på vad är det värsta som kan hända? Och svaret är - inte så mycket. Jag startade företag, och fick starta-eget-bidrag i ett år, men företaget tog sig aldrig för att kunna leva på och i samma veva fick jag barn och lade företaget vilande, och just det företaget återuppstod aldrig igen. Att det inte går riktigt som man tänkt är inte hela världen, för det dyker upp nya möjligheter, och det kan också innebära att livet för in en på andra spår. I mitt fall blev det psykologprogrammet istället när föräldraledigheten var slut, och det har jag inte ångrat en dag.
Så om du är en sådan som avundsjukt suckar när andra genomför sina drömmar - vad är det som håller dig tillbaka för att genomföra dina egna drömmar? Om du vågade och tog språnget till något nytt - vad är det värsta som kan hända?
