Den senaste veckan har jag funderat väldigt mycket på vad det är som egentligen är viktigt i livet, om man skalar bort allt lull-lull som vi har omkring oss. Dessa funderingar har fått mig att känna mig väldigt tacksam för det jag har. De basala sakerna i livet tar vi ofta för givet, funderar sällan kring och glömmer bort att vara tacksamma för.

 

 

Strax innan helgen fick jag veta att en av mina bästa kompisar har fått diagnos tumör i hjärnan. Hon är ett par år yngre än mig och har tydligen haft denna tumör ett tag. Den växer och läkaren har sagt att den måste opereras bort så snart som möjligt. En sådan sak väcker naturligtvis funderingar, och även oro, hos alla i hennes närhet. Själv funderar jag kring vad som egentligen gömmer sig i kroppen som man är helt ovetande om. Det väcker även tankar på tidigare historier som tex för några år sedan då jag var ny som psykolog och precis skulle avsluta min PTP-tjänst för att få min legitimation. Det var på vårvintern och min handledare hade precis skrivit på de papper som skulle skickas in till Socialstyrelsen. Hon kände sig trött och hängig, tyckte det varit en lång och jobbig vinter. Hennes dotter hade gått igenom en behandling för bröstcancer och hon hade tagit hand om sitt tvååriga barnbarn ganska mycket, samtidigt som hon varit en del förkyld. Inga konstigheter med det, och så känner sig många i slutet av mars. Men hon mådde inte bra, gick hem från jobbet, blev inlagd på sjukhus och där konstaterade de bara att hon hade cancer som spridit sig i hela kroppen. En vecka senare var hon borta. Det kom som en chock för alla, inte minst för henne själv att hon var så sjuk.

 

 

Detta har verkligen fått mig att tänka på vad tacksam jag är att jag är frisk och att hälsa är något vi aldrig kan ta för givet. Jag känner en tacksamhet och en vördnad för min kropp, som fungerar som den ska, som bär mig överallt, som låter mig göra saker som ger mig glädjeupplevelser. Jag är tacksam för livet.

 

 

En annan sak som jag funderat på är hur viktigt det är att ha ett hem. Någonstans där man kan dra sig tillbaka, där man kan vila, där man kan hämta kraft. Jag var i min ICA-affär och handlade i söndags eftermiddag. Det är ganska tomt där vid den tiden. Utanför affären, nästan vid vilken dag eller tidpunkt som helst under veckan, brukar det stå en hemlös man som säljer Faktum. Han står och hänger mot väggen, sitter utanför, spelar vid disken för trav - ja han tillbringar mycket tid där, men just den dagen var han inte där. Medan jag stod i kön i kassan kände jag en enorm tacksamhet över att jag har ett hem att gå till. Jag kände mig lite trött och längtade hem. Min tacksamhet över att ha ett hem där jag kunde vila min trötta kropp, ett hem där jag kunde drar mig undan från alla människor runt omkring och bara vara i tystnad, en plats där jag kunde värma min frusna kropp med ett varmt bad, en stund på soffan med en filt över mig, en plats där jag kunde göra mig en kopp te och långsamt låta eftermiddagen gå över till kväll var så stor. Jag tänkte då på den mannen, och alla andra, som inte har detta. För de flesta människor är dessa saker en självklarhet, något vi tar för givet. Men för tusentals människor i Sverige är inte detta en självklarhet - att ha en plats att kalla sin egen, en plats att göra dessa basala saker.

 

 

Så denna vecka skickar jag tacksamma tankar över sådana "självklara" saker som att ha en kropp som är frisk och att ha ett hem och en plats som är min!