Perspektiv på förändring
Bakåt är enkelt, framåt är svårt
På ett mingel i fredags fann jag mig stå och återberätta de senaste tio åren av mitt liv. De stora insikterna jag fick, de stora besluten det ledde till, de reslutat som följde, de nya insikterna dessa gav osv, osv. Efteråt kände jag att min berättelse hade varit orättvis. Det var ingen lögn men den samlade bilden av resan lät så enkel, så självklar. Jag framstod som onödigt klok, stark och modig.
Allt handlar nämligen om perspektiv. När man blickar bakåt och återskapar sin resa låter det alltid enklare än det var, eller åtminstone enklare än det kändes. Man berättar det som för handlingen framåt. Man berättar inte om det oväsentliga, dvs. det som inte ledde till något.
När jag berättade min historia berättade jag om hur det var att lämna ungdomsåren som fatighetsmäklare och sadla om till tidningsbranschen mest i förbifarten. Det blir väldigt lite om hur rädd jag var för att ha tagit det mest korkade beslutet i mitt liv.
Jag berättade om hur jag slängdes ut ur tidningsbranschen till arbetslöshet och förvirring som ett värdefullt tillfälle för mig att växa som människa. Jag lyckades inte riktigt ge bort hur ont det faktiskt gjorde att gå från kung i baren till A-kassa.
Jag berättade om min tid som coach och hur jag kände mig halvdan och otillfredsställd, men glömmer att berätta om tiden då jag gav upp och sökte jobb, jobb jag inte ens fick.
Jag berättar inte om tiden jag trodde jag skulle förändra personaluthyrningsbranschen, perioden jag trodde att vi skulle nå ut via skolan eller hur otroligt fel vi hade när vi bedömde företagets framtid.
Jag tror inte att det handlar om att jag vill dölja något, det handlar nog inte heller om att jag försöker framstå som bättre än jag är. Jag tror att över ett glas vin låter ens livsförändrande beslut som självklara när man blickar BAKÅT och blindskären glöms bort när historien skall sammanfattas.
Det handlar som sagt om perspektiv. Vi lever alla inne i en box, en box som vi kan kalla vårt liv. Att gå utan för den boxen dyker alltid upp som förvirrat och obehagligt, kanske även lockande och spännande men jag tror vi ändå att vi alla bär på en röst som säger ”-Tänk om jag håller på att göra mitt livs största misstag just nu!” när vi står inför förändringar.
När vi väl har förändrat är boxen större och det som tidigare var utanför är nu innanför och det som då tedde sig svårt är plötsligt lätt. Det blir lätt att vi glömmer bort hur svårt det var när det var svårt.
Mitt första tips är att omge dig med människor som redan har en större box. Människor som nu har lätt för sådant som för dig fortfarande är svårt. Människor som kan visa dig att det är vårt att ta språnget och att det faktiskt finns ett liv bortom boxen.
Mitt andra tips är att omge dig med människor som har en mindre box än dig. Människor som du kan visa vägen för och som samtidigt kan påminna dig att det som är lätt för dig nu var svårt en gång i tiden och att det följaktligen är närmare än du tror att det som nu är svårt för dig nu snart är lätt.
Vi tar livet för givet, men för det foster som ligger i sin mammas mage är den varma vattenfyllda boxen hela dess universum. Att födas är naturligt för oss på utsidan, men från insidan framstår det som ett mycket tveksamt och obehagligt beslut… allt handlar om perspektiv, hela livet faktiskt!
Charlie Söderberg
Rikedomscoach, Balansekonomi
