Jag är hellre Clintan än Depp

Jag såg precis ett program om Jonny Depp där man beskrev honom så här:

”Han har lite Gilbert Grape i sig, han har lite Jack Sparrow i sig, han har lite Edward Scissorhands i sig, han har lite Willy Wonka i sig… frågan är hur mycket av honom själv som verkligen får plats därinne.”

Jag antar att det där är en risk när man är skådespelare, man kan blir uppäten av de roller man spelar. Frågan är om det inte är en risk som vi alla utsätter oss för i våra liv. Är det inte så att vi alla hotas av att förlora oss i de roller vi spelar och fullt upptagna med att öva in nya repliker tappar vi blicken på att berika vårt liv?

Som jag ser det så spelar vi roller hela tiden. Vi har yrkesroller, föräldraroller, förtroendeuppdrag osv. Det är väldigt sällan som vi gör saker utan att göra det inuti en ”roll” vi skapat eller blivit tilldelad. Med rollen följer en hel rad synsätt, manér, vokabulär, attityder och vanliga sätt att göra saker. När jag spelar squash är jag någon annan än den jag är när jag läser sagor för Primus. När jag filmar TV är jag någon annan än när jag hjälper mina föräldrar att bygga om deras hus.

Vi behöver roller, de skapar sammanhang för vårt agerande och underlättar vårt liv. De ger oss möjlighet att få vara någon för andra och samtidigt ta oss an utmaningar med en känsla av trygghet. Min poäng är att vi kan ätas upp av våra roller och min erfarenhet är att ju större och bättre roller man får spela, desto större är risken att de äter upp dig.

Häromveckan bjöd en vän in mig att skriva på hans blogg om ett stort misslyckande jag gjort i mitt liv. Efter lite klurande har jag bestämt mig för att skriva om när jag tappade fokus på vad JAG ville för att all min tid gick åt till att spela alla dessa roller jag hamnat i… den gången kulminerade det i, för snart två och ett halvt år sedan, det närmaste en livskris jag kommit i mitt liv!

Om det inte vore för det fantastiska stödet jag fick av mina ensembler då, hade jag troligen inte suttit här och skrivit till er idag. Vad jag lärde mig var att bli regissör för mina ”skådespel” och agent för mitt eget liv. Jag insåg att det inte bara är möjligt för mig att skapa HUR jag spelar mina roller utan även i högsta grad bestämma VILKA roller som jag vill ha. Idag gör jag färre ”föreställningar” och framförallt väljer jag roller mer noga utifrån vad som harmoniserar med de mål jag har i livet.

Mitt råd till dig som jagar på i livet är att, ta en stund och stanna upp och se över vilka roller du spelar och varför. Vi är många som springer och nästan lika många som tror att man måste springa om man vill ta sig framåt i livet. Vad jag lärt mig är att, den som springer ofta springer i sidled eller till och med bort från ett rikare liv.

Att se över sina roller är lätt att säga men svårare att göra. Det är framförallt två saker som verkar hindra oss. Det första är påståendet att det är värt det, att allt springande snart kommer att lugna ned sig och att belöningen kommer… ibland är det sant, men ofta är det en lögn vi kör med för att orka en föreställning till.

Det andra som hindrar oss är vår upplevelse av att vi inte har något val . Om inte vi skulle uppfylla alla dessa förväntningar så skulle allt gå åt skogen och allt kämpande skulle vara förgäves. Det är ofta en förhastad slutsats och omöjligt att se när man står där mitt på scenen med strålkastarna i ögonen.

Mitt råd är att göra som Clintan. Lägg revolvern på hyllan, sätt dig i regissörsstolen och ta sedan bara de roller i dina egna filmer som du är riktigt, riktigt sugen på.

Bara för att något KAN göras betyder det inte att du behöver göra det!

Byggandet av ett rikare liv är träningen i uppskjuten belöning och då gäller det att våga välja bort tillfälliga applåder för att lägga tid på det som verkligen gör skillnad i livet.

Väl mött!
Charlie Söderberg
Rikedomscoach