Det kom en fråga i kommentarerna häromdagen om vad jag gör när jag är ledsen. De senaste veckorna har jag varit ganska ledsen, så jag ska berätta vad jag gör då.


För det första så vet jag att det är en del av livet att det ibland händer saker som man blir ledsen av, och att oavsett hur tungt och hopplöst det känns i nuet så går det över. Det är inte för evigt det känns så jobbigt som det gör när man är mitt i det. Att veta det gör det lättare. Sen är det olika saker jag blir ledsen av, och ibland tar det en dag så mår jag bättre igen, men ibland är det större saker som har hänt och då är det mer än att bara vara ledsen. Då kanske det handlar om en sorg jag måste ta mig igenom, och i den sorgen finns det bättre och sämre dagar, men att ta sig igenom en sorgeprocess tar tid.


När jag har stunder då jag känner mig ledsen så brukar jag föredra att vara ensam. Ibland vill jag prata om vad som hänt, vad som gör mig ledsen, men oftast vill jag dra mig undan från andra människor och bara vara jag. Jag orkar inte vara social, och vill inte vara det heller. Då åker jag till affären och köper hem comfort food, som av någon anledning sällan är särskilt nyttig, för jag vill äta men inte laga mat. När jag kommer hem tar jag på mig myskläder, raggsockor och kryper upp i soffan.


Ibland kan det kännas skönt att få gråta riktigt ordentligt och då kanske jag sätter på en film som jag vet att jag kommer gråta floder till tex Marley & Jag, Hachiko, Dagboken - filmer med djur är jag extra känslig för så Hatchiko grät jag mig igenom hela filmen, och ännu mer då jag visste att den byggde på en verklig händelse.


Sen är det läkande för mig att omge mig med mina djur. De dömer inte, frågar inget, är inte påträngande utan de bara finns där. Redo att både ge och ta emot kärlek, och att klappa en spinnande katt som ligger i knät får mig att må bättre.


Naturen har också en läkande kraft och ibland går jag ut i skogen och hämtar kraft bland alla träden. Men ännu hellre åker jag till havet. Om jag är ledsen för att jag är bekymrad över något brukar jag få perspektiv på allt när jag sitter och tittar ut mot horisonten mot ett hav som känns oändligt. I allt detta känner jag mig ganska liten, och mina bekymmer känns rätt så små i det stora hela.


Något som gör mig sorgsen är att under de senaste tre veckorna har fem unga människor här i närheten bestämt sig för att ta sitt liv, att de inte orkade bära sin sorg. Det gör mig ledsen att de känner att den enda utväg som finns är att sluta finnas. Det gör mig ont också att veta att ungdomar peppar varandra att våga ta steget, att det är lika bra att göra slut på allt en gång för alla om tex pojkvännen gjort slut. Det gör mig ont att dessa unga människor inte vet att även om det gör fruktansvärt ont att förlora någon man älskar när man är mitt i det så kommer smärtan att gå över.

Att gråta, vara ledsen, sörja, vara bekymrad är också delar av livet!