Långt, långt bort . . .

Jag gick planlöst i skogen och letade efter en ände. Allting såg likadant ut. Det var träd överallt och det mörknade snabbt. Maten höll på att ta slut och jag var törstig. Jag hade stannat för att dricka för ett tag sedan och då hade jag passat på att fylla en vattenflaska, men det vattnet hade tagit slut för länge sedan.

Svett rann ner ifrån pannan och droppade ner på axlarna. Om jag inte hittade ut snart så skulle jag dö, det visste jag. Håret klistrade sig fast i ansiktet. Jag kände paniken komma krypande. Hur länge hade jag varit vilse? Två dagar? Tre dagar? Jag visste inte.

Jag hade tyckt att det blev för mycket, både i skolan och hemma och hade bestämt mig för att sticka. På morgonen hade jag packat ner fem smörgåsar,tre bananer och en flaska med vatten, allt det var slut nu. Jag hade gått till skolan och på lunchrasten gick jag iväg till skogen. Och nu var jag här, vilsen och hungrig. Mamma och pappa måste vara oroliga, dom kanske aldrig skulle se mig igen. Tårarna rann. Tänk om jag aldrig skulle hitta ut ur den här skogen. Aldrig se mamma le eller pappa skrika åt sporten på TV, aldrig vara jag igen. Tänk att Kim och Erin hade förstört mitt liv. Alla gillade Kim och Erin och ville vara precis som dom. Gjorde dom något skulle alla andra göra likadant. Reta mig och slå mig. Under alla år hade dom gjort det mot mig, bara mot mig.

Mamma och pappa bråkade hela tiden innan mamma begärde skilsmässa. Det blev bara för mycket för mig. Nu saknade jag dom, min mamma och min pappa. Jag ville säga att jag älskade dom, och att jag alltid skulle det.

Himlen var blå och luften var kvav. Solen gassade på och det var bara en lätt bris. Jag tog av mig väskan och tog ut vattenflaskan, jag tog flaskan i handen och gick vidare. Jag lämnade väskan bakom mig.

Varför hade jag rymt, jag ångrade mig nu. Kim och Erin hade inte alls behövt förstöra mitt liv. Jag hoppades att dom skulle fatta det nu, om jag försvann för alltid eller dog.

Jag hittade några hallon som jag åt upp. Jag såg en öppning och började springa trots att jag var utmattad och benen knappt bar mig.

Kanske tog skogen slut här, kanske skulle jag komma hem igen.

Öppningen kom närmare och närmare. Om det inte var slutet på skogen skulle jag att dö snart, väldigt snart.

Jag kom fram till öppningen och såg en äng, en stor äng, och sedan skog igen. Jag gick ut på ängen. Benen brast under mig och jag föll ihop.

Jag la mig ner på det solvarma gräset och kände hur kraften tömdes ur mig. Jag slöt ögonen.