Eva Lindström-Ejderholt är en gammal barndomsvän till mig som är journalist på Nerikes Allehanda, och är ansvarig för deras helgbilaga Latte. Där skriver hon varje vecka en krönika (jag älskar att läsa chefredaktörers krönikor i alla tidningar :)) och den här krönikan tycker jag var så bra, så jag delar med mig av den till er:


Förra nyårsafton gav jag mig själv ett löfte: att springa halvmaraton. Det är 2,2 mil och jag såg framför mig hur jag sprang alla de där metrarna, kilometrarna, milen innan jag passerade mållinjen med ett leende som aldrig tog slut.
Fast det blev inte så.
... Jag vet inte varför, bara att jag till slut inte ens öppnade de peppande mejlen som administratörerna av Stockholms halvmaraton skickade ut till oss anmälda.
Nu tror ni förstås att jag satt hemma och grämde mig den där dagen när jag egentligen borde ha besegrat Stockholms gator.
Men det gjorde jag inte.
För även om jag inte sprang mina dryga två mil i går, så slog jag mitt personliga längdrekord förra året. 15 kilometer runt området där jag bor och med en liten vattenflaska och några några Nonstop i fickan som näringstillskott.
Och jag tänker snarare se det som en seger istället för den inställda halvmaran som en förlust.
Jag tänker att det är så man kan se på hela livet – att glädja sig över det man har fått, istället för att sörja det man har förlorat.
Nu är nytt år och julledigheten är över. Jag sprang varannan dag så länge jag var ledig och bara halsontet ger med sig ska jag ut igen.
Och nyårslöftet?
Att springa Halvmaran, förstås.
Man behöver ju inte ge upp sina drömmar bara för att de inte slår in precis när man har tänkt sig.