Redan i fredags började jag min julledighet, så när dottern åkte iväg till skolan för skolavslutning åkte jag iväg till affären för att storhandla. På min lokala ICA-affär hade de ett erbjudande nu till jul - om man handlade för minst 1500 kr fick man ett presentkort till Hagabadets Spa. Det är en kanonfin badanläggning i Göteborg där det kostar 500 kr för bad och gym. För en dag! Men nu har jag mitt presenkort så en dag i januari ska jag åka dit och yoga, bada, basta och bara ha det skönt.

 

 

Efter ett par timmar kom dottern hem igen och strålade hela hon. I famnen höll hon ett paket och det första hon sa när hon kom in genom dörren var - JAG VANN! JAG VANN!

 

 

I kommunen har de under hösten haft en tävling för alla högstadieskolor där de skulle skriva en skräcknovell. Första pris var en I-pad som var hett eftertraktad. Redan två dagar efter tävlingen utlösts hade hon lämnat in sitt bidrag då hon älskar att skriva.

 

 

Här är hennes novell, som alltså vann första pris bland alla deltagare. Så otroligt stolt över henne, och så roligt att se henne vara så stolt över sig själv.

 

 

Skräckens stuga

 

 

Maurice, Siri, Adrian och Ben.
Fyra tonåringar.
Fyra vänner.
Fyra liv.
Men snart är allt över.
Regniga dagar som passerat har alla lett fram till just det här. Halloween-karnevalen. Varje år hålls en karneval i den lilla staden med ett tema. Detta årets tema är skräck. De gissar att det kommer att innehålla spöken, pumpor, häxor och, förstås, attraktioner. För även om de kallar det för karneval är det mer av ett tivoli. Förra årets karneval ägde rum på alla hjärtans dag så allting var rosa och rött. De hade till och med en kärlekstunnel. Det här året skulle alla vännerna gå tillsammans, tidigare har det alltid varit någon som inte kunnat gå, men inte i år.
Det var redan mörkt ute och tydligen skulle det vara fullmåne inatt så halloweenhelgen skulle bli perfekt. Vid allas trappor stod det utskurna pumpor och spindelväv var uppsatt vid gavlarna. Sommaren var sedan länge borta och höstkylan kändes ända ner till märgen. Överallt gick det utklädda barn, själv var hon utklädd till en häxa. De skulle mötas utanför karnevalen och gå in tillsammans och redan härifrån kunde Maurice se attraktioner och stånd. Utanför porten stod Siri och Adrian och väntade.
”Vad ska du föreställa?” frågade Maurice när hon tittade närmare på Adrians kostym som bara bestod av sönderslitna kläder.
”En zombie!”
”Nej, jag håller med Maurice. Det ser ut som om du var på väg ut och en mus sprang upp i dina byxor och din katt följde efter.”
”Borde du inte se lite mer, jag vet inte, blodtörstig ut? Som om du ville äta upp min hjärna eller något.”
”Ja ketchup ser ju äkta ut.”
”Du skulle se mindre ut som ett djurattacksoffer i alla fall.”
Ben kom springandes över gatan.
”Förlåt att jag är sen. Jag fick problem med kostymen.” Sa han andfått.
”Sprang det upp en mus i ditt byxben också?” sa Siri.
”Va?!”
”Vi gissar att det är det Adrian föreställer.”
”Jag har ju sagt att jag är en zombie.”
”Om vi hade blivit det vi föreställer hade jag blivit avundsjuka vilket, enligt mig, är det mest kreativa här, Maurice hade blivit häxa, Ben hade blivit vampyr och du hade blivit påkörd av en bil.”
”Jag trodde jag blev attackerad av djur?”
”Det blev du, en hjort stångade dig ut på vägen.”
”Kan vi inte bara gå in?” sa Adrian surt.
De gick fnissande in genom den tjocka träporten, och in till ett land av monster och skräck. Överallt fanns det stora knotiga träd med armar och ben hängandes i rep från grenarna. Vid ett stånd såldes det ’Fingrar i bröd’ och blodbål.
”De där korvarna ser mer äkta ut än din kostym.” Sa Siri till Adrian som valde att ignorera henne.
”Åh titta, Dödens rike!” Sa Maurice och pekade på en attraktion där ett tåg åkte över en kyrkogård. När de tittade dit sträcktes det upp händer ur marken och alla på tåget skrek till.
De bestämde sig för att åka den och efter att de utsatts för galna skratt, monster och levande döda gick de skrattande ifrån kyrkogården. De gick ner för en gata där det stod en man utan huvud som bjöd på ögon av marsipan och godisläppar. Snart var de så långt borta från ingången som man kunde komma och framför dem stod ett stort, grått hus med en skylt ovanför ingången; ’Skräckens Stuga’.
”Ett spökhus!” utropade Ben.
De gick uppför trappan och öppnade ytterdörren. Innanför såg det ut som en helt vanlig hall, det fanns en garderob, en spegel och skohylla.
”Det här är inget spökhus.” konstaterade Adrian.
”De försöker bara att lura oss. Vi går.” Ben vände sig om och tryckte ner handtaget.
”Det är låst.”
”Det kanske är på riktigt ändå. Vi måste kanske gå till utgången för att ta oss ut.”
De hörde krafsande från garderoben. De öppnade dörren och i hörnet satt en liten mager pojke.
”Dörren. Mannen. Dörren. Mannen. Dörren.” Han satt och vaggade med uppdragna knän och upprepade de två orden.
”Han ser så äkta ut.” sa Siri och tittade närmare på honom. Han verkade inte ens lägga märke till henne.
”Det här kanske blir kul ändå.” Tyckte Adrian.
De gick vidare, men Maurice stod kvar och tittade på honom. Han kändes så fel.
”Kommer du Maurice?” ropade Siri över axeln.
Maurice gick vidare. Plötsligt såg hon någonting i ögonvrån. Hon vände sig om och tittade in i spegeln, på ett ansikte väldigt likt hennes eget fast med blek hy och insjunkna ögon. Det värsta var att spegelbilden log, inte av glädje utan snarare mordiskt. Flickan i spegeln sträckte ut sin arm. Hennes hand gick ut ur spegeln och räckte sig efter Maurice.
Hon skrek. Skriket ekade mellan väggarna och flickan i spegeln skrattade ett ljudlöst skratt. De andra kom rusande emot henne.
”Vad är det?”
”F-flickan”
”Vilken flicka?”
Hon tittade tillbaka på spegeln och såg sitt eget ansikte stirra tillbaka på henne. Men hon hade inte inbillat sig.
”Kom, vi går vidare.”
Hon ville inte gå vidare, hon ville ut. Nu.
Siri släpade med henne.
Nästa rum de kom in i var ett vardagsrum.
Det såg ut som ett helt vanligt vardagsrum med två soffor och fönster på en vägg. Det enda konstiga med rummet var lamporna. Alla lampor i rummet lyste.
”Fönstren.” Sa Adrian och de andra fattade direkt vad han menade. Han tog tag i en stol och kastade den mot fönstret. En kraftig spricka dök upp men medan de tittade på den läkte glaset.
”Huset vill att vi stannar.” sa Ben, betydligt räddare.
I reflektionen i glaset såg de hur lamporna började flimra. Som om något störde deras energi. Först lampan vid dörren, sedan den ovanför soffbordet. Flimret kom allt närmare och Maurice tog upp mobilen. Ingen täckning. De andra såg betydligt räddare ut nu.
”Ingen täckning” sa Maurice till de andra.
Hon tittade ner på skärmen och såg hur mobilen öppnade ett sms. Den började skriva.
’Jag ser dig alltid’
Sedan slutade lamporna att flimra och allting verkade normalt igen.
”Vi måste hitta en utgång.” sa Adrian.
De gick ut ur vardagsrummet och in i köket där en tekanna stod på spisen. När de kom in i rummet började kannan att vissla och spruta ut ånga. Fläkten ovanför immade igen och kvar stod åtta bokstäver: Hjälp mig!
De sprang ut ur köket. Allting verkade vara en tidsinställd bomb!
De sprang uppför trappan och upp på övervåningen. Där uppe fanns rader av sängar. I varje säng låg ett barn med slutna ögonlock utan att sova. Allt var helt stilla. Vid varje sängavel hängde en lapp med ett namn och en tid. De följde rad efter rad av sängar ända tills de kom till den sista som var helt tom. Alla sängar där låg tomma och alla lappar blanka. På väggen framför dem satt en tom tavla men när de tittade på den såg de fyra gestalter komma gåendes mot dem. När de kom närmare såg de vilka det var. De var dem själva. Fast inte riktigt, de hade insjunkna ögon, blek hud och alla log. De gick fram tills de fyllde hela ramen och sträckte sedan ut benen, och klev ut. Nu kunde de höra dem. De skrattade och gick fram till sängarna. Tillsammans skar de sig allihop i fingrarna. Maurice tittade ner på sitt finger, hon blödde. Hennes spegelbild gick fram till henne och tog hennes hand. Maurice kunde inte kämpa emot. Hennes kropp gick villigt efter medan hennes inre försökte fly. Spegelbilden tog hennes hand och skrev på ett tomt blad: ’Maurice, 20:41’
Sedan gick hon till sängen och la sig. Spegelbilden slöt hennes ögonlock och Maurice rörde sig aldrig igen.
Karnevalen packade ihop och det enda som stod kvar var det grå huset som aldrig tillhört karnevalen.