Vi är alla olika
Nu när arbetet börjat igen har jag funderat mycket på vad som får mig att känna att jag har balans i livet. Jag har kommit fram till att jag är en person som behöver mycket luft i min almanacka och inte ha för mycket saker inbokat. Jag behöver också tillbringa mycket tid hemma att bara vara och mår inte bra med för många kvällar där jag kommer hem sent.
När jag kommer hem senare än vanligt blir det mer stress för mig. Mina djur behöver tid med mig och även en del praktiska saker som att tömma lådor osv.
Det innebär att jag ibland även måste säga nej till saker som egentligen är roliga men som gör att jag känner mig stressad. Jag rycks lätt med och vill göra olika saker, vara med i olika nätverk etc men jag har insett att det inte är värt det. Det innebär också att jag ibland kommer göra människor besvikna genom att tacka nej. De senaste veckorna har jag varit på ett par olika saker som jag vid närmare eftertanke egentligen inte velat gå på men har gjort ändå då det känts fel att lämna återbud till något jag långt tidigare sagt ja till. Framöver ska jag lyssna mer på min magkänsla och vara sann mot mig själv.
Att hushålla med sina resurser och rensa i röran innebär inte bara att bli medveten om hur man spenderar sina pengar och rensa bort saker i hemmet, utan det innebär också att vara medveten om hur man använder sin tid och att rensa bland åtaganden.
Ibland kan jag känna mig tråkig som trivs med att vara ensam hemma och lat som inte vill, eller orkar, vara upptagen med allt möjligt. En del verkar må bra av att ha mycket omkring sig. Verkar skriver jag, för om de rannsakade sig själva kanske de skulle komma fram till något annat. Men jag är jag och jag trivs bäst, och mår bäst, när livet har ett mer långsamt tempo.
Det skulle kunna vara mina egna ord. Jag känner på pricken likadant. Jag förstår inte hur folk orkar med allting. Jag tränar mig på att inte ta på mig för mycket och att skapa en lagom vardagslunk med mycket luft och lugn. Jag jobbar som sjukgymnast med bland annat basal kroppskännedom och träffar hela tiden människor med stora problem. Det är roligt men det tar mycket på mig. På fritiden behöver jag få vara ifred och koncentrera mig på min familj och det jag själv gillar att göra. Orkar inte med en massa farande hit och dit. Tackar nej till saker även om det i princip är trevliga saker. Jag kan bara inte vara överallt. Sån är jag. Skönt att det finns någon mer! Jag känner mig ofta ganska ensam i detta. Folk verkar tro att det är normalt att springa fram genom livet och se glad ut hela tiden.
Kram / Hanna
Hej! Jag håller verkligen med dig och förstås även Hanna som kommenterat. Som du vet kan jag styra över min tid ganska mycket men man kan ju inte hinna allt. Det är så svårt att säga nej! Då menar jag inte familjen utan till vänner. Nu för tiden ska man ju åka på SPA, AW, tjejträffar, träna tillsammans, semesterresor mm. Första gången är väl ok att säga nej men andra gången. Hur säger man nej utan att såra? Vännerna vill jag ju behålla men tiden räcker inte om man behöver vara själv ibland. Mycket intressant ämne du tog upp!
Marie
Jag gillar en blandning av aktiviteter och egentid. Om jag skulle åka direkt hem efter jobbet varje dag skulle jag inte trivas alls, men jag skulle inte trivas om jag hade saker planerade varje dag heller. För mig är det lagom att göra saker 5 dagar i veckan, och ta det lugnt två dagar. Men jag har å andra sidan ingen familj än (förutom föräldrar och en syster som jag inte bor med).
Jag tror det är viktigast att man gör saker för att man själv vill, inte för att någon annan vill eller för man tycker att det är status att ha en fulltecknad kalender.
En annan regel jag har är också "först till kvarn" och att om jag har tackat ja så kommer jag. Med först till kvarn menar jag att jag tackar ja till den första som frågar. Nuförtiden är det väldigt vanligt att man inte tackar ja förrän någon dag innan t ex en fest för "det kan ju komma något roligare". Det tycker jag är väldigt respektlöst.
Nu kanske jag svävade ut på ämnet lite, men det är så intressant :)
Ett tillägg:
Mina först-till-kvarn och inte ställa in när jag tackat ja regler har jag för att jag vill att andra behandlar mig så.
Jag har heller inga problem att säga nej om jag känner att jag inte hinner med något, men då säger jag nej från början.
Tack för det här inlägget!
Jag blir glad över att läsa det, samt föregående kommentarer och inser att jag inte är ensam i detta.
Jag är 24 år och känner mig fruktansvärt tråkig när jag inte vill/orkar följa med mina vänner ut på krogen varje helg (eller ens en gång i månaden).
Det här med att passa på med när man är ung förstår jag mig inte riktigt på..
Jag behöver mycket tid hemma för reflektion, återhämtning och det tar tid för mig att sortera intryck från en hel jobb-/pluggvecka. Då kryper jag hellre upp i soffan med en kopp te och en bra film eller äter middag i gott sällskap hemma. Vännerna får gärna vara med, men jag föredrar ett lugnare sätt att umgås på...
Jag känner igen mig både i originalinlägget och kommentarerna. Jag har ett starkt behov av vad jag kallar ställtid, dvs. tid att ställa om från en aktivitet till en annan. Det är min fasta övertygelse att vi alla behöver den och att bristen på reflektion är en av vårs tids folksjukdomar.
Hur man säger nej utan att såra... Några tips:
"Tack för att du frågar, jag ska tänka på det..." Då får jag tid att känna efter vad jag verkligen vill/behöver. Om det visar sig att jag vill tacka nej, säger jag att jag redan är inbokad. Jag behöver inte redogöra i detalj vad jag ska göra i stället. Att hinna i fatt hemma, eller bara ta det lugnt eller vad som helst som inte i andras ögon räknas som en aktivitet, ÄR i mina ögon en viktig aktivitet för mig. Det är MITT LIV och MIN TID. Om den andra personen envisas och frågar vad jag ska göra i stället, säger jag att jag en viktig sak som jag behöver göra.
Jag tycket det är juste att säga ja när man menar ja och annars nej. Jag vill inte att folk ska säga ja till mig för att de ska vara snälla, av plikt eller för att de tycker synd om mig. Att säga ja av hjärtat ger bra och äkta gemenskap. Om man följer med för att vara snäll skaver det. Det tror jag märks i kontakten. Men det är inte alltid lätt att veta vad man vill och inte. I vissa fall behöver man kanske ställa upp för en vän. Men då kan man välja att göra det med hjärtat och inte av plikt.
Ja, det var några tankar från mig igen.
/ Hanna
Jag håller verkligen med! Det är ens eget liv och ansvar att se till att inte gå in i den sociala väggen. Man måste få göra vad man vill med sin korta tid på denna planeten. :) Take care!
