När hjulen snurrar allt fortare är det många som hamnar i ett shoppingberoende, kanske för att döva sig eller kanske för att njuta av den där korta kicken som de får när de har handlat något nytt. På bloggen http://ekosmetika.wordpress.com/ hittade jag ett väldigt intressant, läsvärt och aktuellt inlägg som handlar om när hon insåg att hon hade ett shoppingberoende, och hennes historia för att komma ur det. Ett TV-program som jag ser nästan alla avsnitt av är Lyxfällan, och där är det många som har skulder på hundratusentals kronor utan att äga något av värde, utan bara har shoppat och shoppat.

Läs och begrunda!

”Köp nu, betala senare”-erbjudanden är en fantastisk idé! Det ger en möjlighet att kunna handla sånt man behöver och vill ha även då man är pank. Man behöver inte ens knata bort till en butik utan kan göra det direkt från soffan, precis när man vill. Har man det dåligt ställt ekonomiskt är det inga problem, för man behöver ju inte betala nu. Det finns t.o.m möjlighet att dela upp betalningen!

Jättesmidigt – och jäkligt farligt!

Jag har alltid varit intresserad av kläder, skor, inredningsprylar och generellt alla grejer som är fina att titta på. Vackra smycken som glittrar i solen, söta lyktor som livar upp i hemmet, sexiga partyklackar som får benen att se tre mil långa ut, blommiga sommarklänningar av tunt tyg som fladdrar i den varma junivinden..

Mitt namn är Sofie och jag är en fd shopaholic.

Jag minns inte riktigt hur det började, men jag antar att det tog fart på riktigt när jag var arton. Dagen då jag blev myndig fördes det över en ganska rejäl summa till mitt konto, och det var första gången jag hade en så stor summa i min ägo. Jag visste förstås inte hur jag skulle hantera situationen och hade inte en enda tanke på att eventuellt spara dem. Nu, många år senare med facit i hand, är det enkelt för mig att sätta fingret på misstagen men just då i stundens hetta var det såklart omöjligt att kunna förutspå framtiden. För alla de där pengarna köpte jag massor av kläder, skor, inredningsprylar och filmer. När pengarna var slut hade jag fått smak på shopping, och jag ville ha mer. Så, nästan alla pengarna jag hade de kommande åren gick till att göda det nyfödda lilla shoppingmonstret inom mig.

Det där monstret växte snabbt och käkade upp nästan allt. Det käkade upp min omdömesförmåga, min kreditvärdighet och det absolut värsta av allt: mitt självförtroende. Utan shopping, prylar och kläder var jag absolut ingenting, tänkte jag.

Hade jag inga pengar köpte jag på kredit, och många gånger kom jag på mig själv med att köpa saker som inte ens var i rätt storlek. Köpte jag inget på länge kände jag mig misslyckad, och när jag väl hade handlat något kände jag mig också misslyckad. Det var verkligen ett moment 22 för mig..

Av en slump köpte jag en dag Modemanifestet, skriven av Sofia Hedström. Jag antog att den handlade om mode. Kanske modets historia eller något i den stilen. Jag läste ärligt talat inte på baksidan utan såg titeln, plockade upp boken och tog med den bort till kassan. Matade mitt shoppingmonster för sista gången – men det visste jag ju inte då.

Jag kommer ALDRIG glömma den kvällen då jag kokade lite te, plockade fram min favoritfilt och satte mig i soffan med min nya bok. Först blev jag lite irriterad och besviken eftersom boken inte alls var vad jag hade väntat mig, men tack och lov lyckades Hedström fånga mitt intresse. (Jag lovar er, hade jag haft hennes adress så hade jag skickat blommor till henne, så tacksam är jag.) Boken handlar om att ta avstånd från ”snabbmode”, dvs trendiga plagg som blir omoderna innan de ens kommit ut i butikerna. Sofia belyser problemen som finns bakom kulisserna, i fabrikerna som tillverkar skorna vi köper och hur butikerna hanterar trendplaggen som inte längre är supermoderna. Hon beskriver även sin egen relation till shopping, som var väldigt lik min egen. Jag kände igen mig mycket i det hon skrev och kunde relatera till i stort sett allt, och det gjorde mig alldeles skakig och rädd. Var jag verkligen en SÅN tjej? Hur hade det kunnat bli så? När började det? Varför var det ingen som sa något till mig? Var det bara jag som märkte av det eller kunde personer i min omgivning också se att jag var en sån tjej?

Pernilla skrev ju för ett tag sedan om sin upplevelse, och jag kan inget annat än hålla med henne. Ögonblicket man inser vad man gjort med sitt liv och vad man förvandlats till är känslosamt, vidrigt och läskigt. Att på så kort tid bli medveten om att min kärlek till alla mina prylar var helt meningslös och oäkta var väldigt omtumlande.

Jag såg mig om i min då väldigt fint och dyrt inredda lägenhet och konstaterade att jag faktiskt inte älskade en enda av de där sakerna på riktigt. Nästan all min dekoration och mina möbler var nya, dyra, populära och totalt opersonliga. Jag öppnade dörren till min walk in closet och insåg att desamma gällde kläderna, skorna, väskorna, smyckena och allt annat smått och gott jag samlat på mig. All skit jag skuldsatt mig för att äga. Och till vilken nytta? Mycket av allt det där som jag en gång bara varit tvungen att köpa hade fortfarande prislapparna kvar och hade aldrig använts..

Så jag satte mig där i min walk in och började gråta. Tror jag satt där i kanske två timmar. Sen tog jag ett djupt andetag, och när jag andades ut släppte jag för första gången taget om mitt älskade och hatade shoppingmonster.

Jag började med kläderna, skorna och väskorna eftersom det var min största svaghet. Ordnade olika högar i vardagsrummet där jag placerade kläderna. Spara, Kasta, Donera, Sälja och Laga.

Mina regler var enkla:

• Spara enbart sånt jag kommer använda och var hård mot mig själv. Inga ”tänk om..”
• Kasta, donera eller sälj allt som är förknippat med ett dåligt minne. Jag lär ändå aldrig använda det igen.
• Har det inte använts på över två år ska det inte sparas.
• Har jag flera liknande plagg får jag spara max tre beroende på vad det är för något.

Det var verkligen jättejobbigt eftersom att jag hade ett känslomässigt band till alla plaggen, av någon underlig anledning. Jag kan än idag inte förstå varför jag var så fäst vid ett helt vanligt vitt brottarlinne, men det var jag.

Plagg som jag förknippade med ett dåligt minne var däremot enklare att inte spara.

Alla de där plaggen som fortfarande hade prislappen kvar hånflinade mot mig och jag kommer ihåg hur förbannad jag var på dem. Kastade dem hårt och brutalt över rummet till de olika klädhögarna. ”Jävla prislappar!” tänkte jag och var genuint förbannad på plaggen. Som om plaggen kunde rå för att jag köpt dem.. De hade ju knappast någon talan. Utrensningen tog nästan tolv timmar, och eftersom jag inte hade sovit något plus att det var så känslomässigt krävande sov jag i vad som kändes som hundra år när jag väl var klar.

När jag vaknade började mitt nya liv; ett liv utan shopping.

Första dagen gick mest åt till att hänga in alla plagg jag skulle spara i min walk in closet. Den ekade tomt, tyckte jag och ville genast strunta i shoppingstoppet. Snabbt la jag alla plagg jag skulle donera i en stor säck och sprang bort till inlämningsboxen, så att jag inte skulle hinna ångra mig. Kläderna, skorna och väskorna jag skulle sälja fotograferade jag och la ut på tradera samma dag. Mycket blev sålt direkt och pengar började trilla in på kontot inom några dagar. Behöver jag nämna hur svårt det var att inte ta de där pengarna och springa bort till närmsta skobutik?

De första tre månaderna höll jag mig borta från kläd- och skobutiker helt och hållet. Visste jag att en affär jag gillade hade rea tog jag omvägar för att inte bli frestad.

Nätshopping som tidigare varit en del av min vardag blev totalförbjudet genom att jag spärrade webshoppar som jag besökte ofta. Jag bad en vän skriva in ett lösenord så att jag själv inte kunde häva blockeringen. Ibland brukade jag sitta och försöka lista ut vad lösenordet kunde vara, men lyckades aldrig tack och lov.

Många av mina likasinnade shoppingtokiga kompisar tyckte att jag var löjlig och ifrågasatte det jag höll på med. Kanske borde jag förklarat lite mer ingående varför, men jag tror verkligen inte att man kan applicera sina egna erfarenheter och insikter på andra människor utan de måste komma på sånt på egen hand. Självklart hade jag hört från många hur de kämpat emot sitt shoppingsug, men det blev inte ”på allvar” förrän den där kvällen jag själv insåg mitt problem som käkade upp hela mig och faktiskt även min framtid. Vissa dagar var extremt jobbiga, och då främst dagar när jag var lite ledsen eller uttråkad. För att inte falla för frestelsen brukade jag antingen hålla mig hemma eller åka till någon kompis. Försöka tänka på något annat helt enkelt.

En dag var jag stressad och var tvungen att springa till ett viktigt möte. Jag genade genom en shoppinggalleria här i stan där jag bränt helt sjukt mycket pengar genom åren, och det var första gången efter shoppingstoppet som jag kunde gå förbi min favoritbutik utan att få ett enormt shoppingbegär. Efter mötet gick jag tillbaka, och jag gick in. Första gången i en klädbutik på tre månader. Jag tog ett varv inne i butiken, och till min förvåning lyckades jag ignorera shoppingmonstret som gapade och skrek om att den dääär vill jag ha och den där också! Gick ut därifrån tomhänt och sjukt stolt över mig själv!

Idag, efter lite mer än ett år utan att handla kläder/skor/väskor/inredningsdetaljer, har jag en hälsosam relation till shopping och tänker igenom alla mina köp noga.

Jag handlar aldrig för att muntra upp mig själv eller för att fira. Jag handlar aldrig i grupp men tycker det är kul att följa med som smakråd och klarar av att gå in i mina favoritbutiker utan att köpa något. Jag köper aldrig aldrig aldrig bara för att det är billigt och när jag köper kläder måste plaggen uppfylla vissa krav: Passformen ska vara snygg, färgen ska klä mig och det ska framför allt vara ett plagg som jag kommer använda ofta samt inte vara en kopia av något jag redan har i garderoben.

Det lilla shoppingmonstret inom mig blev tystare och tystare för var månad som gick och dog tillslut. Jag är lyckligare nu än nånsin, utan massa prylar! =)