Ja, min definition av att vara modig är att utmana sina rädslor och göra saker som vi är rädda för. En vän till mig var rädd för djupt vatten, och som ett led i att bemästra den rädslan tog hon dykarcertifikat och man kan väl säga att hon utmanade sin rädsla med råge.

Igår var det tisdag, och som vanligt på tisdagskvällar hade jag ridlektion. Denna gång stod det dessutom hoppning på schemat. Som jag berättat tidigare innebär ridningen oerhört mycket för mig, dels kontakten med ett så vackert djur, den mäktiga känslan av att samarbeta och när det funkar är det en enorm kick. Utöver det blir det en stund av flow då jag går helt upp i det jag gör och tänker inte på tiden eller omgivningen. Mitt fokus är helt på hästen och det vi gör.

Men, det finns ytterligare en dimension i det hela. För tjugo år sedan, lite drygt, red jag och älskade att vara i stallet och mina ridlektioner var heliga. Jag längtade hela veckan efter nästa lektion, åkte på ridläger, hyrde häst och ville rida så mycket som möjligt. Sen var jag med om en hoppolycka och blev rädd. Jag slutade rida, och när jag började igen var jag oerhört rädd. Hela förra året kände jag rädslan börja komma när jag satt i bilen på väg till stallet. Hjärtat dunkade, fjärilarna fladdrade i magen, munnen blev torr och jag var oerhört nervös. Men jag övervann min rädsla och åkte dit iallafall, och efter varje lektion kände jag bara en enorm glädje. Det var den känslan som fick mig att fortsätta, att åka dit varje vecka trots min rädsla. Men hopplektionerna gillade jag inte. Jag var med någon gång, fast oftast avbokade jag de lektionerna och red en annan gång istället.

Men i slutet av förra terminen började rädslan släppa, och jag upptäckte att jag inte kände på samma sätt längre när jag åkte till stallet. Jag kände lugn och förväntan där jag tidigare bara känt mig nervös. Igår var det då hoppning, och inte ens då var jag rädd. Men då jag skulle hoppa det absolut sista hindret på lektionen innan vi skuller sluta, ramlade killen före mig av sin häst rakt i hindret, och olusten dök upp igen. Jag valde att inte hoppa mitt sista hopp, utan jag ville gå därifrån med den goa känslan jag hade av att hela lektionen gått bra för mig.

Innan jag satt av sa min ridlärare att jag ridit väldigt bra. Åh, vad glad jag blev, och så lycklig när jag körde hem. Och rädslan är borta ;)