Återigen är det en stor svältkatastrof på Afrikas Horn, och närmare en miljon barn riskerar att svälta ihjäl. Såg ett reportage där en mamma, som faktiskt klarat flera dagars promenad genom öknen med sin dotter och kommit fram till flyktinglägret, men där dottern dog strax därefter. Hon var förtvivlad och hade förlorat sin stora glädje. Som mamma själv gick det rakt in i hjärtat på mig.

Jag har skänkt pengar till både Rädda Barnen och till TV:4 insamlingen för att försöka rädda livet på något av dessa barn som riskerar att svälta ihjäl.

Om du känner att det är så långt bort, det berör inte dig kan jag rekommendera dig att läsa Helen Fieldings debutroman Samvetets röst. Den handlar om en brittisk journalist som befinner sig i Afrika när en stor svältkatastrof börjar. De promenerar, horder av människor, i många dagar och nätter för att ta sig till ett flyktingläger. Många dör under den långa promenaden. Där får man en beskrivning av hur det kan vara. Kommer nära. Samtidigt skildras det glamourösa livet i London som pågår samtidigt. Någon annanstans. Så olika verkligheter. Jag har läst boken flera gånger och varje gång blir jag så upprörd över att inte vi i det rika väst kan göra mer för att hjälpa, så att inte så många barn, och vuxna, behöver dö av svält. Under svältkatastrofen 1984 dog över 1 miljon människor. Ofta kommer stödet så sent, när katastrofen redan är ett faktum.

Vad kan du göra? Kanske avstå från att köpa den där toppen, köpa godis och läsk, låta bli en utekväll på krogen och istället skänka de pengarna till en organisation som försöker hjälpa de som iallafall klarar att ta sig fram till ett flyktingläger. All hjälp behövs!


Jag är så oerhört glad, och tacksam, att jag är född i ett land som Sverige. Ett land där varken jag, eller min dotter, någonsin behöver uppleva detta själva. Där vi alltid kan gå och lägga oss på kvällen, mätta och trygga. Hade vi varit födda i ett annat land hade vår verklighet, vår vardag, sett mycket annorlunda ut.