Det här blogginlägget blir mer personligt än vad jag brukar vara.


Efter två dagar för mig själv kände jag ett stort behov av att träffa människor och prata lite. Det var ju rätt folktomt på jobbet idag. Det var jag, och några timmar mitt på dagen var det två till. I några dagar tycker jag att det är rätt så skönt att bara vara själv, men sedan behöver jag lite social samvaro. Balans.


Men nu kände jag mig ensam och ville ha sällskap. Gick ut en promenad, och insåg att ingen är hemma. Alla är borta på olika saker. Då kände jag mig ensammast i världen. Inte så att andra har fler vänner än jag, eller gör fler saker tillsammans med sina vänner. Men jag insåg att människor runt omkring mig har något jag saknar - nämligen släkt och familj på nära håll. Föräldrar och syskon som de umgås med. Mycket.


En är på semester med sin sambo, en annan på middag hos sina föräldrar, en tredje bortrest med syskon och hela barnaskaran, en fjärde på stugsemester med sina föräldrar osv.





Jag flyttade från min hemstad för över tjugo år sedan, och har inte haft syskon eller föräldrar boende nära sedan dess. Vi träffas några gånger per år, men av naturliga skäl inte i vardagen. Men sådana här dagar kan jag känna att jag saknar att ha familj boende nära. Härligt att kunna träffas för en middag en kväll, göra en söndagsutflykt tillsammans någon gång, eller en sådan dag som idag åka hem till mamma för en fika och en pratstund.


Att ha en nära relation med sin ursprungsfamilj dvs föräldrar och syskon kan vara både på gott och ont. En fördel är att det är människor som känner en utan och innan. Som vet ens historia. Sen kan det också innebära att de relationer man haft som barn och tonåring cementeras. Att man går tillbaka till de roller man haft som barn. Att man i föräldrarnas ögon aldrig blir vuxen. Eller att man får samma syskonroller som under uppväxten. Storasyster som alltid fixar allt, mellanbarnet som blir medlare i konflikter eller lillebror som är söt och gullig och aldrig behöver göra något, eller hjälpa till med något. Trots att man är vuxen sen lång tid tillbaka kan relationerna se likadana ut som under tonåren.


Många människor i min närhet umgås mycket med sina syskon och sina föräldrar. Sen kan man fundera åt andra hållet. Vad innebär det när någon som är vuxen sedan flera decennier fortfarande tillbringar sina semestrar med föräldrarna? Åker på utlandssemestrar eller hyrstugesemester.


Jag ser i statistiken att bloggen har ganska många läsare varje dag. Ibland lämnar ni kommentarer, vilket gör mig jätteglad. Att lämna en kommentar är inget man måste göra när man läser bloggar. Själv kommenterar jag på bloggar ibland, men ibland tycker jag bara om att läsa, utan att ge några egna avtryck

.


Men idag hoppas jag att ni är många som kommenterar. Jag är väldigt intresserad av att ta del av era tankar om relationer och umgänge med föräldrar och syskon. Hur mycket träffar ni er familj? Är era syskon även era bästa vänner? Hur mycket skulle ni vilja umgås med dom?


På jobbet idag tog vi en fikarast tillsammans- hela skaran av tre personer :) Där hade vi ett intressant samtal som utgick från en föreläsning en hade hört för ett tag sedan. Föredragshållaren frågade varför vi spenderar så mycket tid med människor vi inte vill umgås med. Varför vi slösar bort tid på "måste"-relationer när tiden ofta kanske är för knapp för att hinna med att umgås med de människor vi vill umgås med. Hur ser det ut för dig? Har du många "måste"-relationer som stjäl din tid? Är umgänge med föräldrar och syskon något du skulle vilja ha mer av...eller kanske mindre av?