Idag fick jag denna novell i min mail. Dottern har skrivit den som en skoluppgift. Hon går i åk 5, och fyller tolv år nästa vecka. Som sin mamma tycker hon om att läsa, och läser mycket böcker,  vilket jag tycker syns i hennes sätt att skriva. Hon har alltid skrivit olika berättelser och har överhuvudtaget så mycket kreativitet i sig. Till novellen har hon även gjort en akvarell som jag kanske kan visa upp en annan gång. Jag är så oerhört stolt över dig, Miranda! Här får ni andra också ta del av hennes första novell

Långt, långt bort . . . 

Jag gick planlöst i skogen och letade efter en ände. Allting såg likadant ut. Det var träd överallt och det mörknade snabbt. Maten höll på att ta slut och jag var törstig. Jag hade stannat för att dricka för ett tag sedan och då hade jag passat på att fylla en vattenflaska, men det vattnet hade tagit slut för länge sedan.


Svett rann ner ifrån pannan och droppade ner på axlarna. Om jag inte hittade ut snart så skulle jag dö, det visste jag. Håret klistrade sig fast i ansiktet. Jag kände paniken komma krypande. Hur länge hade jag varit vilse? Två dagar? Tre dagar? Jag visste inte.

Jag hade tyckt att det blev för mycket, både i skolan och hemma och hade bestämt mig för att sticka. På morgonen hade jag packat ner 5 smörgåsar, 3 bananer och en flaska med vatten, allt det var slut nu. Jag hade gått till skolan och på lunchrasten gick jag iväg till skogen. Och nu var jag här, vilsen och hungrig. Mamma och pappa måste vara oroliga, dom kanske aldrig skulle se mig igen. Tårarna rann. Tänk om jag aldrig skulle hitta ut ur den här skogen. Aldrig se mamma le eller pappa skrika åt sporten på TV, aldrig vara jag igen. Tänk att Kim och Erin hade förstört mitt liv. Alla gillade Kim och Erin och ville vara precis som dom. Gjorde dom något skulle alla andra göra likadant. Reta mig och slå mig. Under alla år hade dom gjort det mot mig, bara mot mig.

Mamma och pappa bråkade hela tiden innan mamma begärde skilsmässa. Det blev bara för mycket för mig. Nu saknade jag dom, min mamma och min pappa. Jag ville säga att jag älskade dom, och att jag alltid skulle det.

Himlen var blå och luften var kvav. Solen gassade på och det var bara en lätt bris. Jag tog av mig väskan och tog ut vattenflaskan, jag tog flaskan i handen och gick vidare. Jag lämnade väskan bakom mig.

Varför hade jag rymt, jag ångrade mig nu. Kim och Erin hade inte alls behövt förstöra mitt liv. Jag hoppades att dom skulle fatta det nu, om jag försvann för alltid eller dog.

Jag hittade några hallon som jag åt upp. Jag såg en öppning och började springa trots att jag var utmattad och benen knappt bar mig.Kanske tog skogen slut här, kanske skulle jag komma hem igen.

Öppningen kom närmare och närmare. Om det inte var slutet på skogen skulle jag dö snart, väldigt snart.

Jag kom fram till öppningen och såg en äng, en stor äng, och sedan skog igen. Jag gick ut på ängen. Benen brast under mig och jag föll ihop.

Jag la mig ner på det solvarma gräset och kände hur kraften tömdes ur mig. Jag slöt ögonen.

Lugnet som slöts runt mig var fantastiskt, ingen mer oro eller utmattning, allting var som bortblåst. Hungern, törsten, allt. Allting var ljust och jag visste inte vart ljuset skulle ta mig, men jag brydde mig inte, allting var bra nu, och det var allt som betydde något för mig. Allt skulle bli bra, det visste jag, inte som förut, jag skulle vara ensam, utan min familj, men det skulle bli bra. Snart, skulle allting vara bra igen, snart. Jag gick in i ljuset.
Miranda