Ännu en dag med sol som strålar från en klarblå himmel, men solen är förrädisk. Det är kallt som attan ute, men så länge jag håller mig på rätt sida om de stora fönstren i vardagsrummet värmer solen gott. Jag är ensam hemma, och detta är en perfekt dag att städa ut ordentligt hemma. Jag städar bäst när jag är ensam. Och jag tänker så bra när jag städar.


Idag har jag tänkt en del kring ensamhet. I en tidning för några år sedan läste jag en undersökning som visade att det som upplevdes som svårast för kvinnor mitt i livet, från övre tjugoårsåldern till mitten av fyrtioårsåldern var - ensamhet. Många upplevde sig som ensamma. Efter skolåren när vi träffar massor av nya människor så är det svårare att exponeras för nya människor. Många vittnade om att när vänner börjar träffa partner, bilda familj, få barn blir det svårare att hitta tid för att träffas. Det är en anledning till att det är så vanligt att känna sig ensam under dessa år. "Alla andra" verkar så upptagna med sitt liv och har inte tid. För den som är singel, och själv längtar efter familj, kan det bli oerhört jobbigt att dels se sina vänner skaffa sig allt det man själv vill ha, och dels se sina vänner en efter en försvinna, och få mindre tid till att träffas.

Jag kände igen mig en del i det jag läste om i artilkeln, och när jag pratade med vänner och bekanta var det flera som upplevde samma sak. Umgänget blev mindre, och vännerna blev färre. I mitt arbete som psykolog har jag träffat på ensamheten på många sätt. En patient jag hade blev oerhört ledsen när det var dags att avsluta terapin. Det visade sig att jag var den enda människa hon pratade med regelbundet, ibland den enda på en hel vecka. Antal singelhushåll i Sverige ökar, och är bland de flesta i hela Europa. En del lever frivilligt som singel, och andra vill inget hellre än att träffa någon. Men att ha någon som sover brevid en i sängen på natten behöver inte betyda att man inte känner sig ensam. Att känna sig ensam i en tvåsamhet kan ibland kännas ännu värre. Jag hade en gång en arbetskamrat som fasade för när hon skulle gå i pension. Hemma hade hon en man sedan många år tillbaka, men de pratade inte. Hon stod ut med det tack vare att hon hade sitt jobb att gå till, och på jobbet träffa människor i olika åldrar att prata och diskutera med. När arbetslivet började lida mot sitt slut, och pensionen var nära blev den kommande ensamheten mer påtaglig, och något hon oroade sig för.

Känner du dig ensam? Känner du igen dig i det jag skrivit om? Det första du ska göra när ensamheten börjar kännas jobbig är att ta dig ut hemifrån. Om du sitter hemma och tittar på tv, läser böcker eller andra sysslor, som i och för sig är trevliga, är dina chanser att bryta ensamheten mycket små. För att träffa människor behöver du ta dig ut ur hemmet, och kanske även ut från din komfortzon. När självkänslan är låg kan det kännas svårt att själv våga ta sig till ställen där man inte känner sig hemma. Kanske du behöver någon professionell att prata med för att våga ta steget. Börja med att fundera på vad du tycker är roligt att göra. Börja utforska dig själv. Tycker du att det är roligt att fotografera - ge dig ut och träna. Kanske du kan börja en fotokurs för att lära dig mer, och där träffa människor med samma intresse. Sök dig till miljöer där du exponeras för andra människor. Är du ensamstående med barn finns det jättebra föreningar för dig. Själv var jag i flera år med i Enastående föräldrar.


Om du inte känner igen dig i den utbredda ensamheten jag skriver om, kanske någon i din närhet är mer ensam än du tror. Vad kan du göra för att hjälpa henne? Ta inte för givet att hon är så upptagen som du kanske tror. Fråga om hon vill följa med när du ska göra något. Jag kommer ihåg en gång för flera år sedan då jag satt själv hemma, dottern var hos sin pappa, och jag hade tråkigt och kände mig oerhört ensam. Senare fick jag veta att några vänner hade samlats hos en av dom, men inte frågat mig då de trodde jag var borta på något annat. Bjud hem en vän på middag. Det brukar vara väldigt uppskattat. Jag kommer ihåg en annan gång då en vän till mig skulle ha en liten påskbjudning. Det var deras familj plus en familj de umgicks en del med. Så frågade hon mig om jag också ville komma! Jag blev jätteglad, och hade en oerhört trevlig kväll. Det visade sig att tjejen i den andra familjen kom från samma stad som jag ursprungligen kommer ifrån, och hade en del annat gemensamt.

Att bryta ensamheten handlar mycket om att våga. Våga bryta mönster, våga testa något nytt, våga ta kontakt, men även för dig som inte är ensam - att våga fråga bekanta om de vill vara med, våga fråga en arbetskamrat om hon vill gå på bio, se en teater etc. Det kan vara början på en ny vänskap, eller iallfall en trevlig kväll.

Mod är inte frånvaro av rädsla, utan att våga göra något trots rädslan.