När jag började mitt nya jobb tidigare i år innebar det även att jag gick ner i arbetstid från heltid till att arbeta 80 %. Ekonomiskt sett innebär det att jag får 5.000 kr mindre netto varje månad. 5.000 kr är rätt mycket pengar, och om jag arbetade heltid skulle jag ha råd till mycket mer än vad jag har idag.


Men en sån här ledig onsdag påminner mig igen om hur värdefull denna lediga dag är, och att det inte går att mäta i pengar. I morse kunde dottern och jag äta en lång frukost i lugn och ro. Tända ljus på bordet och sitta i kökssoffan och prata och inte bry sig om att klockan tickar iväg. Onsdagar är även dotterns favoritdag då hon i skolan enbart har estetiska ämnen; musik, bild, slöjd, så det är en positiv stämning redan från start. Och även om hon skulle kunna gå till skolan för egen maskin tar jag på mig myskläder och kör henne så vi får mer tid tillsammans hemma innan det är dags att ge sig av. När jag släpper av henne i skolan bestämmer vi att jag ska hämta henne där när hon slutar klockan två, och att vi då ska åka iväg till en musikaffär och titta på olika pianon, då hon önskar sig ett piano i julklapp.


Att ha möjlighet att vara med henne är något jag värdesätter, och är så glad att hon fortfarande tycker det är roligt att vara med mig, trots att hon snart är tonåring. Den tiden vill jag ta vara på, och det är härligt att kunna vara med sina barn så mycket som möjligt. När hon gick på dagis pluggade jag. Hon var två år när jag började läsa till psykolog. Då skoldagarna på universitet inte är så långa, då mycket bygger på hemarbeten, var hon sex timmar per dag på sitt dagis. Jag lämnade henne till morgonsamlingen klockan nio och hämtade henne direkt efter mellanmålet klockan tre. Lagom långa dagar tyckte jag. Och under de sex år jag studerade levde vi på väldigt lite pengar. Jag tror jag hade ungefär 11.000 per månad för oss två, och av de pengarna tog vår hyra ungefär hälften. Lägenheten vi bor i är ganska dyr, men vi trivs här och värdesätter att skogen ligger precis utanför dörren. Ändå kändes det som vi hade en enorm livskvalitet. Vi hade en bil, som för mig innebär frihet, vi åkte på semester då jag sökte fondpengar för att kunna komma iväg någonstans på sommaren, vi hade naturen nära, vi hade våra djur och vi hade tid att bara vara, att leka tillsammans på eftermiddagen flera timmar innan det var läggdags. Tid som jag idag tänker tillbaka på med glädje, och är så glad att jag hade möjlighet att göra den prioriteringen, trots att jag var ensamstående.


När jag började arbeta ökade ju också vår disponibla inkomst markant, och det var skönt att ett tag kunna köpa det jag ville ha. Men nu är jag mätt på att handla, och numera shoppar jag i stort sett ingenting alls. Det jag lägger en hel del pengar på är våra aktiviteter. Själv rider jag en gång i veckan, vilket ger mig enormt mycket glädje. Jag har ett gymkort, men förra veckan tog jag beslutet att avsluta det till nästa år. Detta år fick jag ett grymt bra pris på mitt gymkort, men till nästa år skulle det kosta 2.000 kr mer och då jag endast går på yogapass tänker jag att jag kan lika gärna yoga hemma. Dotterns stora intresse är musik, och hon går på musikskola två gånger i veckan. Den ena gången tar hon sånglektioner och den andra pianolektioner. Detta kostar också en del, men jag ser ju vilken glädje det ger henne och hur hon sprudlar efter varje lektion.


Jag tänker att dessa kostnader är investeringar i vårt välmående och att det ger oss glädje och energi tillbaka. Detta är kostnader jag tycker är värda något, till skillnad mot ytterligare ett nytt klädesplagg eller ytterligare något nytt till hemmet, eller ytterligare någon teknisk pryl. Och då jag dragit ner på shoppingen till nära noll (jag har visserligen köpt några nya underkläder och liknande men det räknar jag som förbrukningsvaror) finns det utrymme i vår budget till dessa aktiviteter trots en löneminskning med 5.000 kr netto.