Det är över 35 grader och fukten sveper in hela kroppen i ett veritabelt bandage av varmt klibb och lägenheten, som stått tom under varenda en av juli månads knakande värmeböljor, går knappt att vistats i förrän a/c:n fått jobba för full maskin i ett halvt dygn och soporna nere på 38:e gatan stinker och råttorna, några stora som taxar, flyr upp ur de kokande kloakerna och sex veckors post ska gås igenom och Wall Street har panik och Elaine's finns inte mer och jetlaggen får ögonlocken att hänga som regntunga markiser.
Men ändå.
Det är precis samma euforiska kick som vanligt att komma tillbaka till New York City.
Redan i taxin in från Newark, genom norra New Jerseys slitna och suggestiva industrilandskap, fylls bröstkorgen av lycklig iver och när vi styr upp ur Lincoln Tunnel och kastas ut i Manhattans kaos börjar pulsen rusa igen.
Man kan tycka att jag efter snart sju år borde ha vant mig, att jag borde lärt mig att se på min hemstad utan så våldsamt uppspärrade ögon varje gång vi möts.
Men det är det som är grejen:
New York blir aldrig gammalt, New York blir aldrig vardag, New York blir aldrig något man vänjer sig vid och kan ta för givet.
Så trots värme och trötthet och råttor och allt det andra slänger jag bara in väskorna i lägenheten – sen måste jag ut och känna på det igen. Bli del av eftermiddagsvimlet. Smaka energin, uppleva elektriciteten.
Och det är precis som det ska när jag långsamt tar mig nerför tredje avenyn. Bilförarna ligger på tutorna i trängseln vid infarterna till Midtown Tunnel och en som fastnar i en korsning får ett par högljudda ”fuck you, asshole” av en äldre judisk man som får ziczacka sig över övergångsstället. På uteserveringen vid sydstatssjappet Duke's har ett gäng unga Wall Street-typer slagit sig ner för att försöka bekämpa värmen och medan servitrisen fyller bordet med iskalla Heineken kränger de av sig kavajerna och ler lustfyllt mot det sprakande myllret på trottoaren. Plötsligt kommer en brandbil brölande norrifrån, en kvinna som står och väntar vid 35:e får en hastig kyss av en man jag tror är hennes hemlige älskare och från bageriet på hörnan kommer en ljuv, varm doft av nybakat.
Det är så verkligt som det kan det kan bli och ändå, som vanligt, precis som i en film.
Sent om kvällen, när jetlaggen slutligen tvingat mig till reträtt, ligger jag i sängen och ser från kudden hur Manhattan glittrar i mörkret och bortom finansskraporna längst när på sydspetsen, ovanför Frihetsgudinnan, hänger en stor, tjock fullmåne.
Det är den som lyste på fantastiske Vincent Gardenia i ”Mångalen” och den säger att jag är hemma nu."
